AMS dåliga resultat, den arbetslöses fel?

 AMS är uselt. Det skapar inga jobb heter det. Kan förstås vara en felformulering av skribenten.  Det ger ju bevisligen jobb åt de som arbetar inom AMS. Men här syftas det förstås på gruppen arbetslösa som går AMS-utbildningar, men som ändå inte anställs efter utbildningen.

2008 tyckte regeringen Reinfeldt att AMS skulle göras om, så man bestämde att utbildningarna skulle gå till de längst bort från "arbetsmarknaden". Arbetsmarknad är förresten ett märkligt sammansatt ord, vars syfte tycks vara att ge associationer att det rör sig om en trevlig torgmarknad i Bullerbymiljö.

Vad blir då den reflexmässiga analysen när man idag, flera år senare, ser att människor inte anställs trots sin nyvunna utbildning? AF:s blir att de kanske har skickat dit några som har haft "för svaga förutsättningar". Lite fel tycker sig alltså AF kanske ha gjort, men största felet sitter ändå den arbetslösa på.

Borde vara känt för en institution som AF att vid anställningar ratas arbetslösa i stigande grad beroende på hur länge de varit arbetslösa, oavsett vad för kompetens den arbetslöse besitter. Matchningen kan vara perfekt, och ändå anställs man inte.

Det beror på att vid anställning väljer man allra helst de som kan visa att de har en anställning,  jobbytarna,  därefter de som nyligen blivit arbetslösa,  dvs ur friktionsarbetslöshetspotten. Detta har inte förändrats ett dugg genom åren. Likt förbannat början återigen röster höjas om att matchningen är det stora problemet.

När företag och den offentliga sektorn behöver anställa och säger sig inte finna "rätt kompetens" beror det främst på att de inte VILL anställa arbetslösa, INTE vill ta kostnaderna och ansvaret för att deras personal har rätt kompetens, utan hellre ser att någon annan tar hand om det.

Den ordningen har man numera provat i årtionden, och genom det borde man veta att den är mycket ineffektiv, kan inte och kommer inte lösa den alltjämt stigande arbetslösheten.

Docent och forskare, och inte hjälper det

Att valcirkusen sparkat igång märks lite här och var. Ett exempel på det är en kolumn i SvD med rubriken Tala klarspråk om arbetslösheten. Bakom texten står Andreas Bergh, docent och välfärdsforskare vid Institutet för Näringslivsforskning och Ekonomihögskolan i Lund.

Den svenska arbetslösheten är ungefär 8 procent, men genomsnittet döljer stor variation mellan olika grupper. Bland friska, vuxna, välutbildade och välförankrade i samhället är problemet marginellt. Bland utlandsfödda, ungdomar och många med hälsoproblem är det mycket större.

Så går det till att göra en Reinfeldt, för att få siffrorna på den massiva massarbetslösheten att framstå som mindre oaptitlig, åtminstone inför de som kan förväntas läsa texten. Kvar finns en outbildad sjuk pöbel, som inte kan anställas till vettigt pris. De kan ju ingenting, är sjuka, oerfarna och oförankrade i samhället. Att gruppen arbetslösa inte tidigare heller främst bestod av friska, vuxna, välutbildade och välförankrade, men ändå varit betydligt mindre, spelar ingen roll för denna
välfärdsforskare.

Dessa skillnader signalerar tydligt att arbetsmarknaden inte fungerar som den ska.

Den måste väl då ha fungerat åtskilligt bättre tidigare, när arbetslösheten var lägre, och kanske värt att titta på vad som skiljer nu från då, eller? Näe, det är inget som denne välfärdsforskare orkar befattar sig med.

Finans- och penningpolitik är emellertid numera mycket ineffektiva åtgärder mot arbetslösheten. Visst är det en tilltalande tanke att om Riksbanken bara kunde få ner räntorna ännu mer, skulle arbetslösheten ge med sig. Men inte ens de fränaste kritikerna av Riksbankens räntor menar att detta skulle sänka arbetslösheten mer än marginellt. 

Här sätts i det närmsta likhetstecken mellan Riksbankens räntesänkningar (som mycket riktigt är ett extremt trubbigt verktyg) och direkta efterfrågestimulanser. Båda påstås vara MYCKET ineffektiva, för att i nästa andetag motvilligt ge den senare makroåtgärden något mer kredit, men inte utan att skapa ett konstigt undantag för Sverige.

När det gäller efterfrågestimulanser är det förvisso riktigt att arbetslöshet delvis beror på minskad efterfrågan, men inte i Sverige, utan i andra länder! Våra handelspartners är skuldtyngda och efterfrågar inte svensk export som de gjorde förr. Det rår vi inte på med svensk finanspolitik. 

Bergh verkar inte förstå att vår ekonomi till stor del är beroende av vår inhemska ekonomi och dess efterfrågan. Det är den som faktiskt håller igång många av hjulen och jobben med dithörande inkomster, när omvärlden sviktar. Det kunde man se när krisen slog till 2008, när exportindustrin tvärbromsade.  Dessutom tycks han underligt nog tro att efterfrågestimulanser bara kan riktas mot exportindustrin. 

Direkta statliga jobbskapande åtgärder, t.ex. riktade statsbidrag till att anställa fler inom skola, vård, omsorg,  är detsamma som efterfrågestimulans, som i ett svep SKAPAR jobb, och som dessutom leder till ökad efterfrågan i den privata sektor, eftersom människors löner, spenderas i den privata sektorn. Det är åtgärd riktad mot den inhemska ekonomin.

Vidare verkar Bergh tro att export direkt betalar vår välfärd. Men export är en kostnad för ett land, import en intäkt, dvs export betalar för import. Om man år ut och in har ett stort handelsöverskott, så producerar man varor och tjänster, inte åt det egna landets invånare, utan åt andra länders invånare. För att ett lands invånare skall kunna ha någon glädje av exporten, förutom då de arbetstillfällen det ger, måste den växlas in mot import eller att vinsterna realt återinvesteras i Sverige. Men återinvesteringarna är inte i närheten av att följa vinsterna inom exportindustrin. Och då återstår bara att komma till rätta med bytesbalansen, annars dräneras resurser.

Sverige har haft låga räntor och stigande reallöner under lång tid. De senaste åren har alla arbetande dessutom fått stora skattesänkningar. Hjulen snurrar. Efterfrågan finns.

Och ingen "entreprenör" vill slå mynt av den efterfrågan?

Varför kommer då inte jobben? Ett svar är att vi alla – i form av stat, kommun, fack och arbetsgivare – har bestämt att vissa jobb som efterfrågas inte ska få skapas.

Knappast. Man menar snarare att inte vilka skitlöner som helst skall få råda och pressa ner löner allmänt, eftersom det i sin tur förstör den aggregerade efterfrågan, som när den förstörs innebär ännu färre jobb och företag.  Lönesänkningar är en åtgärd ämnad för att stärka exportsektorns konkurrenskraft. Sälja mackor på tåg sena kvällar och nätter eller glass på stranden tillhör inte den sektorn annat än ytterst marginellt, förutsatt att mackor och glass säljs till turister i Sverige.

Vi har gjort arbetskraft dyrare på helger och kvällar. Det gör att många verksamheter har stängt trots att efterfrågan är hög. Runt om i Sverige körs tåg utan att det säljs vare sig mackor, kaffe eller tidningar. I parker, på stränder och i städer råder en slående avsaknad av ambulerande försäljare. På många håll delas posten inte längre ut i lägenhetens brevlåda. Bilar tvättas av maskiner, inte av människor.  Svenska snabbmatställen tycks konstant underbemannade. Listan kan göras lång.

 Hög efterfrågan på varor och tjänster men ändå håller man stängt? Lönerna är för höga enligt Bergh. Då får man förmoda att priserna också är för höga, och för höga priser leder till mindre efterfrågan, vilket är raka motsatsen till vad Bergh påstår, nämligen att efterfrågan finns.

Men nu har ju Bergh en väldigt udda syn på detta med efterfrågan, vilket förmodligen kan härledas till något neoklassisk fantasifoster. Det räcker alltså med att påstå att efterfrågan finns, men att varor/tjänster inte bjuds ut för tillfället, pga för höga löner, och beviset för att det är så är att det inte finns några varor/tjänster att köpa, och så var cirkeln sluten.

Efterfrågan på gratis varor och tjänster torde vara enorm, bara någon är villig att betala för att arbeta. Bärplockare från utlandet visar vägen till entreprenöriell framgång. Arbete har ju bärplockarna bevisligen, betalat för att utföra det också.

De  tilltänkta att tillhandahåller tjänster, som att sälja mackor, kaffe, tidningar, bilhandtvätt kommer förstås inte ha råd att kunna efterfråga det de själva utför eller säljer. Glädjen att få en skitlön som inte räcker, måste väl ändå vara nog. De tillhör ju inte de friska, vuxna, välutbildade och välförankrade i samhället, det måste de ju förstå…

Det är också slående att Bergh inte alls tar upp den enorma privata skuldsättningen i Sverige. Som om den inte påverkar efterfrågan, genom att en stor del av lönen går till räntebetalningar och amorteringar. Amorteringskravet och kontantinsats har dessutom ökat vid bostadsköp, vilket innebär att de summorna är pengar ut ur ekonomin. Något att ha i huvudet när Bergh på nyliberalt maner -isolerat- pratar om reallöneökningar; hur stora är de ökningarna i förhållande till t.ex. småhuspriserna ökning sedan 1995?  Småhuspriserna har i Sverige stigit med 127% sedan 1995!!

 Varför har vi gjort det så svårt för dessa typer av jobb att uppstå? Den som verkligen vill göra något åt arbetslösheten börjar lämpligen med att ställa sig just den frågan.

Svaret är enkelt. Vi har alldeles för många ekonomer, docenter och forskare, ekonomijournalister, politiker, för att inte tala om alla clowner inom Svenskt Näringsliv, som inte förstår det mest grundläggande inom makroekonomi.

SVT, ett riktigt skitbolag

SVT vägrar musiker kollektivavtal. Spelar man så gör man ju något roligt och då behövs ju inte få betalt. Andra yrkeskategorier inom SVT har kollektivavtal. De utför, till skillnad mot musiker, bara tråkiga saker. Därav betalningen.

SVT:s förhandlingsansvariga har förmodligen aldrig behövt öva för att traktera ett instrument.

För några år sedan var kollektivavtalsvägran något kommersiella kanaler främst pysslade med. Nu ha SVT lärt sig. Kanske beror det på att folket inom media består av en liten klick som byter platser med varandra och vid byte nyintroducerar sitt gamla tankegods, det man kallar för "tänka utanför boxen".

Är det inte dags att sticka en permanent nattmössa av barret, Borg?

På väg till affärsbanken

Finansminister Anders Borg är i Vilnius på finansministermöte. Där har han avvisat ett förslag om att öka stödet till små- och medelstora företag. Det kan man ju göra av olika anledningar. Men Borg nöjde sig inte med det. Han släppte samtidigt ett eget:
-förstärk affärsbankerna, så att företagen "får hjälp" av mer privata investeringar.  

Frågan blir då vilken typ av "förstärkning" Anders Borg menar. Skall staten öka på bankernas säkerheter, kommer det inte förändra bankers utlåningsvilja, eftersom viljan att låna ut grundar sig om banken anser låntagaren kreditvärdig eller ej.

Dessutom behöver inte bankerna öka sina säkerheter för att öka sin utlåning. Säkerheter skapar de efter utlåningen. Detta borde vara känt för en finansminister, men vår svenska gick ju aldrig klart sin utbildning.  Behöver inte betyda så mycket, eftersom det var en ekonomiutbildning i neoklassisk tappning och i sådana lär de sig främst att memorera nonsens och ihåligt svammel.

Värre är att han efter utbildning tycks vara så bekväm att han inte orkar uppdatera sig om hur verklighetens banker fungerar. Hade han gjort det, hade han också förstått hur fullständigt menlöst hans eget förslag är för att hjälpa små och medelstora företag.

Fast kanske ligger det närmre sanningen att hans pladder bara en omskrivning för att ge bidrag till privata banker.  -Jag vill ge bidrag till privata banker, låter ju inte så sexigt i dagsläget.

Bara det bästa är gott nock

Hjältar kallade konkurs-Maud dem när hon var näringsminister under Reinfeldt.

Widar Anderssons svårigheter att gradera motiv

Clown

Det är svårt att gradera mellan alla de tänkbara motiv som driver de 33 000 unga kvinnorna och männen mot det militära. Men varför krångla till det? Låt oss kort och gott glädjas över att viljan att försvara det vi är, är större och mer jämställd när folk får välja själva.

Massiv massarbetslöshet råder i landet, i synnerhet har ungdomar det särdeles tufft att finna jobb.

När unga män och kvinnor frivilligt får välja så visar det sig att fler söker sig till det militära än under det gamla pliktförsvarets sista år.

Hur det är med den viljan vet vi först när det råder full sysselsättning i landet, alltså då människor kan välja yrken. Men vi ska ju inte krångla till det.

Miljöpartiet de neoliberala

-Vi värnar det finanspolitiska ramverket. Vi ser inte det som problemet, säger slingerslangen Fridolin.
-Ordning och reda i finanserna tycker vi är viktigt, säger ekonomi-babbeltuben Per Bolund. Vi kommer inte att riskera statens finanser!
Pladderrören orkar inte ens omformulera redan tröttsamma söndertjatade floskler.

Hur skall då den sviktande efterfrågan i den inhemska ekonomin lösas? Företag skall växa, anställa massor av människor. Arbetslinje heter det visst, och sänkt arbetsgivaravgift blir Mp:s universalmedicin, som skall skapa efterfrågan som saknas.

Fast det kommer den inte att göra, och inte heller hävdar Mp att efterfrågan skall ökas i ekonomin, utan tankegodset bygger på att öka utbudet, och efterfrågan uppstår ur intet.
Som om människor i landet sitter och väntar på att utbudet skall bli attraktivt nog så att de kan dra på sig spenderbyxorna.

Värnandet av det genomkorkade finanspolitiska ramverket blir Mp:s aktiva bidrag till att försämra Sveriges inhemska ekonomiska utveckling.
Vilket patetiskt floskel-osande skitparti det blev av Mp på bara några år.

Norrköping, en upplevelse

Sossar firar 1:a maj i Norrköping

En gång i tiden fanns det en livlig hamn, däcktillverkning, TV-tillverkning och LM Ericsson i Norrköping. Idag finns inte mycket kvar av det.

Hamnen krympte till nästan ingenting, Good Year la ner, Philips la ner och  Ericsson hotade med att flytta om inte kommunen satsade stort. Kommunen dansade efter Ericssons  pipa, Ericsson drog och kommunen satt med notan.

Hoppet att ersätta taskiga arbetsplatser med en behaglig tjänstesektor kan man förstå. Mycket var skitig industri med dåliga arbetsvillkor. Så man satsade på att göra Norrköping till en "upplevelse"… genom shopping.

Mark avsattes till förmånligt pris och vägar byggdes för att kunna bila ända fram till portarna. Här skulle lockas folk från hela regionen över lanskapsgränsen.
Fast Linköping och Nyköping skaffade sina egna köpcenterlador, så något större sug utifrån att uppleva Norrköping blev det knappast. Åka flera mil för att handla i affärer, med identiskt utbud som det de själva har, lockar måttligt.
Så där är man idag, halvtomma shoppinglador, som om vartannat slår igen. Hyror sänks, någon ny flyttar in, för att snart slå igen.

Vägledande för styrande är alltjämt att företagen skapar efterfrågan.  Så Wallenberska önskningar kan planteras utan problem genom underhuggaren Widar Andersson. Skolor, sjukhus, vårdcentraler,  barn- och äldreomsorg måste privatiseras,  helst till halva inventariekostnaden.
 Så får man vinstdrivande företag och arbeten, och 1:a maj kan göras till en paneldiskussion , där inga trista slagord om vinstuttag och sämre skola  kan sabba upplevelsen av Norrköping.

Ekonomernas Sigfried & Roy tuggas i skinkorna

Carmen Reinhart och Ken Rogoff blev poster-par när de, i sin bok This Time Is Different, hävdade att 800 års finansiell historia visade att hög offentlig skuld leder till mindre tillväxt.

Deras bok fick redan från början kritik för att inte ha koll på fakta, inte skilja på offentliga skulders sammansättning, inte skilja mellan stater som opererade under guldstandard, fast- eller flytande växelkurs.

Den tidiga kritiken mot Reinhart & Rogoffs påståenden har man viftat bort, bl.a. genom att kritikerna inte kunnat luta sig mot de data Reinhart & Rogoff använts sig av, det för att Reinhart & Rogoff vägrat lämna ut  sina data, trots förfrågningar från flera håll.
Men nu har dock några fått tag i R&R:s data, och det visar sig, precis som flera tidigare misstänkt, att R&R:s data inte stämmer med deras egen teori.

För att få ett resultat i linje med deras teori (som säger att en offentlig skuld på runt 90% av BNP nästan uteslutande leder till långsam tillväxt och finansiell kris) har de helt enkelt låtit bli att ta med länder med stor offentlig skuld och hög tillväxt.

Det hela skulle inte vara något större problem om inte Reinhart & Rogoffs hittepå används som vetskap, för att strypa ekonomier världen över, inklusive Sverige, genom att minska offentlig verksamhet, för att åstadkomma ökad tillväxt och minska det påstådda hotet om finansiell kris till följd av en för hög offentlig skuld. 

Tar man med länder med stor offentlig skuld och hög tillväxt, visar det sig att skuldsättning på mer än 90% av BNP inte ger en genomsnittlig negativ tillväxt på -0,1% såsom R&R påstår, utan istället en tillväxt på +2,2%, något som inte skiljer nämnvärt från länder med mycket lägre offentlig skuld.  Sveriges offentliga skuld idag ligger på under 40% av BNP tillsamans med haltande tillväxt, som en jämförelse.

Mer här:
http://www.economonitor.com/lrwray/2013/04/17/no-rogoff-and-reinhart-this-time-is-different-sloppy-research-and-no-understanding-of-sovereign-currency/

Och här:
http://bilbo.economicoutlook.net/blog/?p=23467&cpage=1#comment-29525

Och här:
http://www.nextnewdeal.net/rortybomb/researchers-finally-replicated-reinhart-rogoff-and-there-are-serious-problems#.UW147o4A23o.twitter

Nödtvånget att välja skola

Det gick inte att utläsa ur informationen vilken skola som var bäst. Alla var visst bäst.  Det fick bli en chansning. Andra hade inte ens bekantas vittnesmål att gå på. Valmöjlighetens tillfredsställelse uteblev. Nödtvånget trängde sig på. Det blev ett måste att försöka sortera ut ett antal skolor, för att sedan dem emellan dra lott.
Lotten visade inte vinst. Inte heller heller nitlott. Det var bara att acceptera läget och vänta ut resultatet av nödtvånget. Har man tur blir det bra…

Håll extremister pragmatiskt borta från debatten!

Svensk Näringsliv har bjudit in till "samtal" om skolans framtid.

Antiextremist

Förste talare var Tobias Krantz från Svenskt Näringsliv, en Carl Bildt-typ, som tvärsäkert undervisade den glesa åhörarskaran om läget. Av honom fick vi omedelbart, flera gånger, lära oss att det är viktigt att se till att "pragmatiskt" hålla borta extremisterna från debatten. Definitionen för vilka som är extremister, är alla de som tycker att vinst ut ur skolan är dåligt, och som anser att medlen istället borde gå till skolan.

"Samtalet" blev sålunda mellan representanter ur en försvinnande liten minoritet, de som gillar mer vinst och de som gillar ännu mer vinst ut ur skolan.

Thatcheristiskt nacksving

Under Thatchers dagar ville man få vanligt folk att köpa aktier i det som privatiserades. Syfte var främst politiskt, till för att skapa en opinion mot ett eventuellt återtagande, vid ett regeringsskifte. Vanliga arbetare med litet sparkapital övertalades att plöja ner pengarna i de nya folkaktierna, under förespeglingen att alla kan bli rikare, och styra över sin egen framtid.

I verkligheten tjänade de flesta småsparare inte något, utan förlorade istället stort genom att de, i utbyte mot sitt eventuella aktieinnehav, fick allt från mycket sämre utförd verksamhet till ingen verksamhet alls, högre egenkostnader och kraftigt stigande priser.

Men chimären, som skapar känslan, att personligen och direkt kunna förlora något, om verksamhet återgår i offentlig regi, den kunde Thatcher fortsatt spela på, för att bilda opinion mot att inte förändra det som lett till enorma försämringar för de allra flesta, inklusive småspararna.

I Sverige hade staten också försäljning av typen folkaktie, i samband med privatiseringen av telia. Regeringens näringsminister och playboy-sosse Björn Rosengren, promotade teliaaktien som en säker investering, där alla som köpte skulle bli vinnare. Men kort efter introduktionen började värdet på innehavda överprissatta telia-aktier sjunka och människor som gladeligen låtit sig intalas att bli folkkapitalister förlorade i ett plums bums. 8 av10 ångrade sina köp.

Den kortvariga smekmånaden före värdeminskningen, tillsammans med en relativt försiktig utförsäljningstakt av allmänna tillgångar, gjorde folkaktieinnehavet inte lika vanligt i Sverige som i Storbritannien. Så någon känsla, i de breda lagren, likt den i Storbritannien, gick inte att uppbringa för politiker att spela på…än.

Det är först när privatiseringsivrare insåg behovet av en annan känslokatalysator, för att tränga undan människors medvetenhet om privatiseringens destruktiva effekter, som de fann ut att istället betona valfriheten.

Syftet är detsamma nu som då, här som där, att låta chimären skapa känslan att förändring i annan riktning, än inslagna nuvarande, inte är möjlig utan att man som individ förlorar big time.

Tajmat antisemitkort mot S-ledamot i VU

Med vetskap om att fulspelet inom S sällan har några gränser, (det visade avsättningen av Juholt och tillsättningen av Lövfen), kan man  undra hur mycket av detta nya antisemitrabalder har att göra med att högersossen Ylva Johansson petades från Socialdemokraternas verkställande utskott.

Bitterheten över att hon kickades är enorm från högerfalangen.  Det skulle den nog inte vara, om det inte vore för att VU idag har fler vänsterlutande sossar än på mycket länge, och för att Ylva Johansson är betydligt viktigare för somliga, än vad som anförs som argument för att hon borde fått ha sin plats kvar.

En Ylva Johansson i VU, ingår i strategin att fortsatt kunna styra politiken, med några små potthålsmanövrar, i nuvarande riktning. Hennes indirekta koppling till Goldman Sachs, via maken Erik Åsbrink, tidigare finansminister och nu rådgivare för USA:s största investmentbank, gör henne mer strategiskt värdefull än vad som kommer upp på bordet.

Kan man göra Omar Mustafa omöjlig, vilket flera inom S jobbar hårt med att göra, så bör Ylva Johansson stå närmst i tur att få hans plats i VU. Därmed skulle ordningen någorlunda vara återställd och högersossarna kan, lika säkert som amen i kyrkan, återigen tala om "samförståndets" styrka.

Korruption upp eller ner?

Människors upplevelse av mängden korruption i samhället är inte samma sak som mängden verklig korruption. Dels för att det kan finnas dold korruption, sådant vi aldrig får reda på och som då innebär, om vi kunnat mäta den, en större mängd verklig korruption än den allmänt upplevda.

Men också för att spridningen av uppdagad korruption sker genom media, som mångfaldigar enskilda fall, genom upprepning i tidningar runt om i landet, tv-/radiokanaler, internet, och där lokalnyheter idag, mer än tidigare enkelt kan få riksspridning, vilket kan göra upplevd korruption större än vad samma verkligt antal kända fall ger vid hand.

Om det senare är det som skapat de nedslående siffror som nyligen presenterades gällande människors tro om kommunpolitikers korrupta beteenden,  ja då är det väl ett opinionsarbete som gäller för att ändra den bilden. Men gäller det första, duger inte det.
  
 Inga-Britt Ahlenius, tidigare chef för Riksrevisionsverket, berättade i SVT-programmet Min sanning att svensk korruptionslagstiftning är mycket snävare än många andra länders, och att när jämförelse mellan länder sker, baseras det på vad som rapporteras som korruption utifrån länders egna lagstiftningar, alltså inte efter någon gemensam definition på vad som skall anses som korruption. Detta kan innebära att Sveriges 5:e plats på minst korrumperade länder listan, inte motsvarar vår officiella självbild av ett land som inte är särdeles korrupt.

Att vi har en så snäv korruptionslagstiftning skulle kunna vara en förklaring till varför invånarna i landet upplever samhället som mer korrupt än vad officiell statistik visar. Det allmänheten upplever som korrupt beteende ser man inte beivras, samtidigt som lagar heller inte möjliggör att personer lagförs för just det allmänheten anser vara korrupt.

Låt oss glädjas! Jobba mer och få sämre pension

Ulf Kristersson och en annan gubbe håller presskonferens.  Budskapet är att pensionsåldern skall höjas för att ha råd med framtida pensioner. I praktiken innebär det att man måste jobba längre, för att uppnå en pension som motsvarar tidigare nivåer, inte som de gärna vill ge sken av, att man kan få det bättre genom att förlänga pensionsåldern. Det hela är en del i den omhuldade lönesänkarstrategin, förpackade under andra namn för att lättare kunna genomföras, och som enligt vilsna ekonomer magiskt skapar rikedomen i samhällen.

 Det är sällan man ser journalister så på hugget som vid detta tillfälle, när allianspolitiker presenterar något de säger sig vilja åstadkomma. Förmodligen för att journalisterna i rummet, genom sin ålder, känner att det är något som inom en överskådlig framtid kommer att beröra dem. Kanske känner de sig snuvade. Dock ifrågasätter ingen grundvalen till höjningen av åldern,  den som säger att vi annars inte kommer att ha råd.  Så glöm det hela, och acceptera dumheterna.

Istället lät SVT meddela, i en Rapport-sändning, i direkt anslutning till presskonferensen, att de fått rättigheterna till prinsessan Madeleine och Chris O'Neills bröllop. Det väger säkert upp pensionsförsämringsförslaget.

S-krydding

Allkrydda, ketchup och mjölk.
Det var vad S-partiledningen erbjöd sina underhuggare på kongressen, för att de skulle kunna smälta partajledningens överkokta meny. Deltagarna tilläts inte ens själva hålla i allkryddeburk eller ketchupflaska, för att något litet påverka den enahanda smaksättningen.

Istället utfördes överkokets eftersmaksättning på hovmästarmanér, hövligt, men med förutbestämd mängd, av den kockande högersossetoppen. Det för att garantera att smaken förblev i linje med det man i förväg utlovat leverantörerna av ingredienserna.

Resultatet blev huvudrätter, som för varje fylld mun, tvangs sköljas ner med stora mängder mellanmjölk, men som väluppfostrat och artigt recenserades som "gott" av var och varannan, i ett tappert försök att bibehålla allsångsstämningen.

Partiledningens vetskap om att den ilska partikongressdeltagare känt över att tidigare chefskock avsatts via en myteriprocess, för att denne velat återintroducera några små smakförändrare, genom ett fåtal andra kryddor (utöver allkrydda och ketchup), är en ilska svår att underhålla över tid.

Med denna insikt, i hur känslolivet verkar över tid, kunde så en utportionerare med svensktillverkad metallslev, tillsättas utan mothugg. En man, som i sitt CV stolt hänvisar till goda kontakter med näringslivet, och därmed passar utmärkt åt samma näringsliv, som via omvägar tillhandahåller de ingredienser S-partiledningen använder sig av i sitt kok för att uppnå nya höjder av smaklöshet.

Det fanns några få, som efter kutym artighet, under debatten i sina hyllningstal till det kockande matlaget, bakat in en gnutta kritik mot smaksättningen.  Men den kritiken sågs mest som störande av fest. Några få etikettvilsna deltagare flappade sina iskalla fiskar mot varandra, i hopp om att väcka stimmet till liv, men möttes av ett hav av tystnad, som på ytan bildade små krusningar av att bistra läppar osynkroniserat formades till bindestreck.
Så var S-kongressen 2013 slut.

Får vi se Stig Malm påpeka sossetoppens sovjetfasornerna imorgon?

Juholt avsattes och Stefan Löfven tillsattes "tillfälligt", utan motkandidater av S-toppen. Idag har han "valts" till partiledare, bland ett urval av noll andra kandidater. Så imorgon får vi väl se forne LO-basen Stig Malm sitta i soffan och påpeka med vilka sovjetfasoner den nya S-ledaren tillsatts, eller?  För så kallade  Stig Malm Juholts tillsättning, fast då fanns det åtminstone andra kandidater, varav Juholt var den partitoppen plockat ut. S-ledningens kupp är nu tillfullo genomförd och rättningen i leden inom S utförd och leveranserna av floskler kan äntligen få fritt spelrum.
Med floskler bygger vi Sverige! Heja!

Full sysselsättning nu lika med en lägre arbetslöshet än i EU

-Vi ska ha lägst arbetslöshet i EU! sa Stefan Lövfen i sitt öppningstal på S-kongressen. Och det lär ju inte bli så svårt att åstadkomma, när arbetslösheten ökar stadigt inom EU och inga tecken tyder på att det skeendet kommer att avta inom en snar framtid.

Svårare kommer det bli att förklara vilken nivå som motsvarar full sysselsättning.  Göran Perssons satte 4 procent lika med full sysselsättning, vilket är alldeles för högt (även om man accepterar kunskapslyft och andra undangömmaråtgärder), men givetvis lämplig för Persson själv, som deltagit aktivt i att skapa massarbetslösheten.

Det fyra procentmålet kommer att anses som helt ouppnåeligt, när den ack så ansvariga ekonomiska åtstramningspolitiken, omskriven till ordning och reda i finanserna, och som är allenarådande inom EU, USA och andra västinfluerade länder, slår fullt ut och fallet i efterfrågan skickar arbetslöshetssiffrorna i taket.
Och när det sker, kommer det S ser som sina styvaste åtgärder, jobbmatchning och gymnasiekompetens, ge samma mätbara effekt som jobbskatteavdragen.

Australien visar vägen

Ett tips hämtat från Steve Keens blog, som stämmer väl överens med hur våra svenska politiker tror att vår samhällsekonomi fungerar:
http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=ABtlI2Wk3Ws

Hjärnspökesfajt på Cypern

På Cypern är det både kris och inte kris. Påhittad gräns, har skapat långvarig kris mellan Turkiet och Grekland.  Men just nu fungerar den som skydd mot en annan påhittad kris, den genom euron påtvingade, och som bara återfinns på den grekiska sidan. Den turkiska sidan har inte euron som sin valuta.  
Det ena hjärnspöket lyckas ofrivilligt mota det andra.

Katolskt omdöme

Ny påve. Inte för att jag bryr mig om religionsutövandet, men det är en figur med stort inflytande över människor, där katolicismen är stor.  I Argentina är den det. Men där finns också mycket kritiska röster till valet av ny påve. Nu bubblar det upp gammalt stinkande undangömt som direkt berör den nya påven, men som han konsekvent vägrat tala om. Många vittnen finns, som säger att han var ordentligt insyltad i det Smutsiga kriget, där högerjuntan mördade, torterade och förföljde oliktänkande. Man menar också att han efter det, fortsatt vara en av de viktigare politiska aktörerna inom argentinsk politik. 

Påvar tycks utses lite som olympiska spel, utpytsade efter hur många gånger spelen gått på en kontinent, balanserat med politiska överväganden. Det skulle kunna förklara varför påven inte kommer från den afrikanska kontinenten, denna gång heller. Att den konservativa påven istället kommer från Sydamerika, kan mycket väl bero på vänsterns ökade inflytande på den kontinenten och att man söker påverka den utvecklingen åt andra hållet.

Alliansens bidragslinje

På arbetet.se kan man läsa att:

År 2000 kostade a-kassan 17 miljarder mer än de statliga bidragen till arbetsgivare som anställer arbetslösa. Nu är det tvärtom. Förra året kostade bidragsjobben 18,3 miljarder – nästan 5 miljarder mer än a-kassan.

En bidragslinje döpt till arbetslinjen, som genererar massiv massarbetslöshet, är vad vi fått. Näe, nu får det allt vara dags med en förtroendemätning. Det här går ju inte.

Schwedentrunk economics

Åtstramningsglad Anders Åslund... till vänster

Fyll människor till bristningsgränsen med neoklassiska dogmer, och tvinga dem sedan att avhända sig gemensamma tillgångar och allt från en stor del av deras inkomster till hela deras utkomst.

Det är metoden den hemske svenske ekonomen Anders Åslund, med sin postordertitel "professor i ekonomi" använder sig av för att skapa sina neoliberala drömsamhällen.

Mannen är alltså låtsasprofessor på den amerikanska  tokneoliberala tankesmedjan Peterson Institute for International Economics. En motsvarande titel i Sverige skulle han väl möjligen kunnat få av ett Timbro på amfetamin.

Anders Åslund är en dold makthavare, en bulvanist av högsta rang. Här handlar det inte om att använda missbrukare som målvakter i aktiebolag, eller låta uteliggare stå som ägare på 40-talet bilar med skuffen fylld med p-böter. Näe, istället är han "rådgivare" till höga politiker i forna östländer.

Som en helylledemokrat lyfter han vikten av att "förstärka" demokratin, men givetvis utan att yppa ett ljud om sin egen privata ingång, modell svängdörr, till små plågade länders högsta höns, en dörr som tillåter Åslund att just kringgå demokratisk ordning och försvaga dito.

I egenskap som "rådgivare" låter han andra besluta och genomdriva sina egna och tankesmedjans perverterade önskningar, vartefter han tvår sina händer.  En klassisk neoliberal arbetsmetod, till för att komma undan ansvar och rampljus, sådant som får vita män att svettas ymnigt på överläppen.

I en debattartikel från 2011 skrev han om de baltiska länderna:

Den positiva överraskningen är att bara två år senare hade krisen i området avtagit. Hur kunde den lösas så snabbt?

Genom att fylla människor upp och förbi gomseglet med lögner, tvinga på stater åtgärder som leder till massarbetslöshet, och låta resterande få sina redan usla löner sänkta med i genomsnitt 26%, skapa så stor misär att en stor del av den arbetsföra befolkning flyr landet, och efterlämnar sina barn hos (i bästa fall) släktingar och barnhem. (Det sista är egentligen dåligt, det hade varit bättre om de flyende vuxna hade tagit med barnen, det hade sänkt kostnaderna ytterligare, men länderna som Sverige sätter stopp för sådana excesser, barnen tillåts tyvärr inte förvärvsarbeta). Sedan låter man en liten grädda av privata intressenter successivt ta över både det gemensamma och enskilda tillgångar. Ooh la la! och krisen är löst, lika enkelt som att tömma utedasstunnan i dricksvattenbrunnen. Visst, vattnet är brunt, luktar illa och är otjänligt, men det mesta av skiten är löst.

Arbetslösheten har sjunkit från 20,7% till 13,5%, en arbetslinjesuccé åstadkommen genom att 10% lämnat landet, och (jämfört med andra krisande euro-länder) en fenomenal lillväxt tillväxt (mätt från sumpmarksnivå). I utbyte mot att ha fått en fantastisk utländsk (svensk) banksektor, som strongt bidragit till deras massiva skuldkris, har de fått äran att producera varor och tjänster åt oss och andra länder till extra lågt pris.
Och kvittot på att schwedentrunk economics fungerar, fick man när IMF bossen Christine Lagarde lyfte på häcken och flög privatjet till Riga för att partaja med det jublande folket neoliberaler.

“We are here today to celebrate your achievements, but also to make sure that you can build on this success as you look to the future”

 Christine Lagarde

Idag, en bok senare, författad tillsammans med Lettlands Premiärminister Valdis Dombrovskis, om hur de tillsammans hjältemodigt "löste krisen", är Åslund återigen ute och ännu mer tvärsäkert påstår att hans beska recept är gott, att andra länder måste förmås att lära sig uppskatta annat än ost, vin och sötsaker, speciellt Grekland.
Nu när den nyliberale fuskprofessors lägger ut orden, blir Greklands åtstramningar nära nog till ett överflöd av ohälsosamt stimuli, ett knark av värsta sort. Så det omtänksamma tipset från coach Åslund blir: avgiftning genom extra kraftiga tag på ännu större skruvstycken, så att man en gång för alla klämmer den obehagliga protestmusten ur greken, såsom man gjorde med människorna i de baltiska länderna.

För att få till en Stryparn II, så att Christine Lagarde kan få festa loss med grekiska folket regeringen,  krävs förmodligen mer än att 10% av den arbetsföra befolkningen drar till andra länder, i hopp om att hitta sätt att överleva, om vi utgår ifrån soppan Åslund vill tillreda. Och med tanke på storleken på den grekiska befolkningen lär en sådan massflykt märkas i omvärlden.

Frågan är förstås vartåt de skall dra. Till föregångslandet Lettland? Där skriker de säkert efter arbetskraft, de med sin fantastiska tillväxt, sina frodiga livskraftiga företag, som slukat deras egen arbetslöshet, så att den hamnat på utomordentligt låga 13,5% (+ de 10% utomlands…host host).

När sedan alla länder "måste" lösa sina kriser på Åslundskt sätt, för att få uppleva den baltiska yran,  krävs förstås att de enorma överskotten på arbetskraft skickas någon annanstans. Blir väl att skeppa dem ut i rymden. Kanske kan Åslund, på svenskbruten ryska, förhandla till ett paketpris på enkelresor med Putin. Annars får han väl vända sig till NASA, fast där sparar man ju för fullt…förbannade underskott…

Tack vare bulvanmetoden kan "rådgivare" som Åslund helt slippa undan ansvar och fortsätta sitt hejdukande lite här och var. Behöver han en syndabock, är det bara att peka på politiker, (som förvisso är gravt medskyldig men inte allena) och hävda att de inte till fullo eller på rätt sätt genomfört det hela (Grekland).

 Funkar inte det, återstår flyktvägen att ansvarig för de horribla besluten och resultaten inte formellt är de allom välmenande rådgivarna, utan politikerna.  Fast dithän lär det aldrig gå. Ingen har hittills ställt Åslund mot väggen, ingen kommer förmodligen heller att göra det, främst för att mannen notorisk använder sig av envägskommunikation, ytterligare ett verktyg till för att slippa ansvar, som varje slipad neoliberal-bulvanist förstår att hantera.

På ett seminarie arrangerat av Jarl Hjalmarson Stiftelsen, en till Moderaterna närstående organisation, menade Anders Åslund:

  att det gäller för politikerna att förklara att de lider med folket.

 Är det i utrymmet mellan raderna och orden, där inget står eller kan höras, i den totala tystnaden, Anders Åslund manifesterar sitt lidande med folket? Knappast. Turligt nog är han själv inte politiker, och slipper ägna sig åt skitgöra som att fejka medlidande. 
 
Kan människor känna en slags nationell stolthet till enskilda individers framgångar, duktigt bolljagande, eller höghoppande i hockeyfrilla, så borde det kanske vara möjligt att också känna en nationell skam över vad vissa individer bulvanvägen åstadkommer mot hela länders befolkningar.  Man kan ju hoppas, men tills dess fortgår charaden, där politiker  kommer och går, och de bedrövliga rådgivarna, som Anders Åslund, består.

70 på rakan, säger Anders "moppen" Borg

Mmm… 70…minst.

Nu har Borg tjatat sönder sig gällande  jobbskatteavdragets effekter så till den milda grad att när han numera i riksdagen läser innantill om dess förträfflighet, blir det med ett tonfall och uttryck som om han ironiserar.

 Det kanske han också gör, för de där effekterna är i paritet med det skolpojken hävdar,  som på sin moppe filat ner kolvens ovansida ett par millimeter,  men utan att förstå det, också råkat sänka en redan låg kompression.  -Moppen gör bortåt  70 på rakan!

Melodisk festival

Bil-ola och Tra-volta

Jaha. Så var den svenska utdragna över. Kan inte påstå att jag följt den ingående, men andra i närheten har och det går inte att undgå att höra ett å annat.  Carolas karriär skulle visst kickas igång igen, så hon fick sjunga sin gamla dänga och sedan tacka Gud.

I Skåne har de borgerliga Alliansen och Mp helt plötsligt hittat 1,6 miljoner att plöja ner den kommersiella  euro-schlagerfestivalen. Annars brukar det vara ytterst svårt för dem att komma upp med ens en 10-del av det beloppet, om pengarna skall gå till det de egentligen är tänkt att gå till, nämligen ickekommersiell kulturverksamhet.

 För att kunna göra det, har Alliansen+Mp snabbt som tusan tvingats hitta på en tillfällig form, där kommuner skall kunna söka pengar till projekt som involverar barn, yttrandefrihet och demokratifrämjande, i samband med euro-finalen i Malmö.

Fast kommunerna runt om i Skåne har inte varit så heta på de hela. Kort ansökningstid och extrem luddighet, där och ingen tycks veta vad och hur projekten skall se ut, än mindre vad kopplingen till euro-schlagerspektaklet är, har gjort att Alliansen+Mp  har släppt på sina annars så rigorösa bestämmelser gällande ansökningstider.

För här handlar det ju om något så viktigt som att få till ett alibi, ett alibi så att Allians- och Mp-politiker och tjänstemän skall kunna plöja ner stora pengar i ett kommersiellt jippo, i utbyte mot friplåtar med bra platser till euro-spektaklet, som skall gå i Malmö.

En stunden finns inga pengar till det ickekommersiella, andra stunden finns 1,6 miljoner till det kommersiella och däremellan är det kris.

Så skapas vår välfärd enligt Svenskt Näringsliv

Den här ekonomiska modellen använder sig sossen Erik Laakso (om han nu är det fortfarande) för att förstå verkligheten.

Han har naturligtvis inte kommit på den själv, utan den finns att se i Svenskt Näringslivs skrift -så skapas vår välfärd, utgiven av ekonomifakta (lägg märke till ordet fakta).

Oberoende & Frihet står det på Erik Laaksos blogg.  Fast enligt ovan ekonomiska modell, är han helt i händerna på "Entreprenören", som enligt modellen, måste vara utgivare av sin egen valuta. Denna valuta, kallad "privata pengar", investerar sedan entreprenören i företag utan att få ett smack tillbaka.

Modellen visar också att eventuell vinst till fullo återinvesteras i företag i Sverige, och att det som exporteras återkommer till oss som import.

Fast nu vet vi ju att Sverige har ett kraftigt exportöverskott,  att vi inte alls importerar lika mycket som vi exporterar och inte gjort det på många år, och att vi därmed inte fått tillbaka lika mycket som vi skickat iväg.

Vi vet också att vinsterna ökat enormt de senaste decennierna, samtidigt som investeringsgraden i Sverige inte alls följt med. Dessutom vet vi att företag inte har något emot att placera vinst i skatteparadis, om de tycker sig tjäna mest på det, något som är allt annat än en återinvestering, såsom modellen ovan visar.

Vi vet vidare att vissa "entreprenörer" får ytterst förmånliga köpevillkor, när man säljer ut det offentligt drivna. En del slipper till och med själva frambringa alla medel som kräv vid ett köp och erbjuds istället en riskfri och förmånlig avbetalningsplan, såsom t.ex. köpet av delar av Bilprovningen gick till.

Ja, så vet vi förstås att de som investerar i företag inte gärna gör det utan att få något tillbaka och att entreprenören inte ger ut sin egen valuta.

Vi vet att alla som ingår i systemet, företag, de som handlar varor och tjänster, måste ha tillgång till en valuta som skattmasen kan acceptera. Den valutan tillhandahålls i Sverige av staten, inte av entreprenören. (Visst, bankerna tillhanda håller sina valutor genom sin kreditgivning, men inte heller deras valutor accepteras fullt ut i samhället och de är inte heller de med i modellen ovan så…)

Och så vet vi förstås att; för ett företag skall kunna sälja sin vara eller tjänst krävs att någon har råd att köpa densamma.  Det räcker alltså inte med att företaget bjuder ut sin vara för att det skall finnas en efterfrågan. Det krävs att någon har råd att köpa det som bjuds ut. Basic kan tyckas, men uppenbarligen inte för Svenskt Näringsliv eller neosossar.

"Vi står för fakta.
Åsikterna får du stå för själv", säger Svenskt Näringslivs ekonomifakta om sig själv, ett uttalandet helt i linje med deras övriga ovan "fakta".

Ett tips från Sigmund

SMS-lånehajarna slår tillbaka

Öppen utfrågning och SMS-lånehajarna försöker rädda sin "bransch" som dessa altruister menar "fyller ett behov".
En figur i kostym från Mobillån Sverige AB, försöker spela ner ockerräntorna genom att göra en jämförelse med de vanliga storbankerna.  Fast inga av storbankerna lånar ut mindre belopp, så mannen kokar ihop ett antal exempel med fiktiva lån, med fiktiva uppläggningskostnader, tagna från åtskilligt mycket högre belopp och vips kan han visa att även storbankernas effektiva ränta hamnar på ocker x 100, dvs ända upp till 2500%.  Tänk vad smidigt det är att få skapa sin egen verklighet och sedan hänvisa till den.

Från mikro till makro

Slukhålsteorin

Havsytans undansjunkande i förhållande till land, den sk vattuminskningen, beror på att det någonstans uti världshavet finns hål, så kallade slukhål, där havsvatten störtar ner i jorden inre.

It´s all about faith

 Här finns utrymme för neoklassisk franchise.  Slukhål finns ju bevisligen lite var stans, och vattennivån har sjunkit under många många år. Visserligen sägs den öka igen, men det måste bero på något vi inte vet om de stora slukhålen kopplade till jordens inre, och inte på grund av att slukhålsteorin i sig är fel. Med en påhängsteori till slukhålsteorin är vi uppe på banan igen.

Har Mp synts för lite i media på sistone?

Mp kallade till kort presskonferens för att kommentera Alliansens möte i Malmö Maramö. Kan tyckas märkligt dels för att intet nytt framkommit på Alliansens möte i Malmö Maramö, men också för att Mp inte själva hade minsta nytt att komma med.

Per Bolund, ekonomisk didgeridoo, pratade en handfull meningar fort, Gustav Fridolin ungefär samma mängd fast långsammare.

-Vi vet att sänkt arbetsgivaravgift är en väldigt effektiv åtgärd för små företag att anställa, sa Gustav. Vad han fått den "vetskapen" ifrån fick vi inte veta. Kanske från den ekonomiska litteratur som Anders Borg använder sig av för att göra sina samlade bedömningar. Mp är ju sedan ett antal år tillbaka frejdiga anhängare till det neoslafsiga neoklassiska teoribygget. Tajmingen att hoppa på det bygget var väl inte direkt imponerande…

Neoklassiskt skolade lovsångaren

Tjatig lönesänkarsrefräng ala boyband

Som anhängare ingår det att inte greppa att efterfrågan påverkar möjligheten till avsättning för det man producerar, dvs en oförändrad eller till och med minskad efterfrågan ersätts inte gärna med ökade lönekostnader, vilket ytterligare en anställd med sänkt arbetsgivaravgift ändå innebär…i verkligheten.

Det är dessutom tvärtyst från Mp-håll om en annan effekt sänkt arbetsgivaravgift anses ge, nämligen ytterligare press nedåt av löner. Tror Mp:s väljare på strategin att sänkta löner är vägen till bättre samhälle?


 Sänkt arbetsgivaravgifts förträfflighet är annars en sådan myt som det brukar hurras för bland enmans- till fåmans-företag. Förmodligen för att åtgärden direkt, men tillfälligt, kan påverka deras egen plånbok positivt, samtidigt som de glömmer eller inte förstår vad som driver efterfrågan i samhället, den som i förlängningen gör att de får avsättning för sina produkter och tjänster. Kanske är de, i ruset av det drömda plånbokspositiva utfallet, oförmögna att hålla fler tankar än en styck i huvudet, när de svarar på opinionsinstitutens frågor om vilka åtgärder de önskar för att få sitt företagande blommigare.

40 miljarderskletet bort med förtroendemätning

De där 40 miljarderna som Reinfeldt bidrog till gick till holländsk "god vilja" blev visst en gnutta besvärande för honom. Dags att släppa en "förtroendeundersökning" som visar att förtroendet för Reinfeldt ökar.

Dokument inifrån - Lönesänkarna. Se den!

Via Arbetet.se fick jag nys om denna underhållande och pedagogiska dokumentärfilm. Tycks ha sänts igår på SVT och handlar bl.a. om lönernas andel av vinsterna, om hur de nu är nere på 1:a världskrigets nivå och om den alltigenom rådande tron att lönesänkningar är vägen till en fungerande god ekonomi och full sysselsättning. 
  
Finns här och ligger bara kvar till 16 mars: 
Dokument inifrån - Lönesänkarna

Anders Borgs samlade bedömningar

Fullt uppe i att göra en samlad bedömning

"Samlad bedömning" av forskningen visar att sänkt sjuk- och a-kassa leder till fler jobb, säger Anders Borg om och om igen.
Det är visserligen ytterst svårt att se det i verkligheten, men de neoklassiska modellerna påstår att verkligheten kan se ut så…om modellerna slår igenom i verkligheten…i framtiden.

De decennier som förflutit sedan man började försöka forma verkligheten efter modellerna är inte tid nog. Som alltid, när något i det neoklassiska teoribygget inte sammanfaller med observerbara fakta, gäller det att se långsiktigt, mycket långsiktig.

Att ta itu med det fallerande nuet duger inte, framtiden lovar gott,  det säger de egna prognoserna på Finansdepartementet. Dessutom har någon skribent på Financial Times sagt att Sverige är ett föregångsland. En samlad bedömning av sådana ekonomijournalistiska alster adderar till den samlade bedömning av forskningen. Det är robust.

  -Slår man upp vilken ekonomihandbok som helst, så ser man att det är så, fortsatte Borg myndigt. Och tittaren fick en inblick i hur Anders Borgs samlade bedömningar över "forskningslägen" går till, samt var han tycker sig finna verkligheten.

Osäker på om man känner sig otrygg?

Hur otrygg känner man sig med Sveriges försvar när man säger sig inte veta om man känner sig trygg eller otrygg? Hela 33 procent går omkring känner så, enligt en SCB-undersökning som pladderprogrammet Debatt på SVT låtit köpa in.  Går det överhuvudtaget att känna sig otrygg om man inte vet om man känner sig otrygg? Ingen fråga SVT:s Debatt bryr sig om, visade sig.

Men Kjell Albin Abrahamsson brydde de sig om. Mannen som i radioprogram låtsades sitta på ett fik nere i Europa, fast han i verkligheten satt i Stockholm. Trovärdig the right way.

Vad får man för 40 miljarder?

Ingenting, om man gör som Vattenfall och Maud Olofsson.   
Ingenting är också nyckelordet till varför Vattenfall gav bort 40 miljarder i utbyte mot ingenting, ty Maud Olofsson säger idag att hon inte samtyckte med styrelsen i Vattenfall, men valde som ansvarig minister att göra ingenting. Det viktigaste för nyliberalen Maud var att hon fick välja…att göra ingenting.

 Det ingenting man vid köp av ett holländskt bolag betalade 40 miljarder extra för, kallades för goodwill. Goodwill är sådant immateriellt ting som snabbt kan bli till badwill, när någon får för sig att lyfta på en sten eller två knutna till stora affärer. Percy Barnevik vet.

Under sin tid som VD på ASEA och ABB blåste Percy (och öfvre underhuggare) upp bolagens räkenskaper, genom allehanda trixande med affärer, så att de genererade enorma vinster under flera år.  I det ingick (under det glada 90-talet, krisen borträknad) köpet av amerikanska Combustion Engeneering, som var allmänt känt för att ha använt mängder med asbest i sina produkter under 60- och 70-talet, vilket föranlett hundratusentals tidigare arbetare att rättmätigt stämma bolaget på flera miljarder dollar. Men det var inget som bekymrade Barnevik. En god idé är en god idé och gapiga asbestskadade arbetare kommer ingen lyssna på, tänkte Percy, vilket ledde till att miljarddollarkraven i skadestånd så småningom hamnade i ABB:s knä.

Man skulle kunna tro att det sistnämnda var skälet till att Barnevik fick sparken, men så var det inte. Vad bryr sig väl en Wallenbergare om asbestskadade människor, när det visar sig att de enorma vinsterna, som de själva tagit del av, är byggda på vilseledande bokföring. Bokföringsmyglet, som gynnat Wallenberg, blev alltså skälet till varför Percy fick sparken, enligt Wallenberg,

 Som tack för väl utfört arbete betalades 1996 en engångssumma på 901 miljoner kronor ut till Percy. Men säg den glädje som varar. ABB:s ekonomiska bekymmer fortsatte, och Percys fjuttpension blev föremål för den nya ABB-lednings lystna blickar. Det hela slutade i att Percy 2002 betalade tillbaka 548 miljoner och behöll resterande 353 miljoner kronor plus all ränta och spekulationsvinster den nära nog miljarden kunnat leverera under de 6 år Percy hade tillgång till den.

Tittar man isolerat på sänkningen, från 901 miljoner till 353 miljoner, är det en sänkning ner till fattigpensionsnivå,  räknat i procent, vilket vi fått lära oss av alla med prefixet ny eller neo att man selektivt skall göra, när man har med de högre stånden att göra.

Det var rätt mycket hallaballo kring Percy-affären i media när det begav sig.
Idag 2013 kan man konstatera att 40 miljarder ut ur landet, till ingenting, som bäst genererar en axelryckning i media.

Att det inte ger någon reaktion alls hos Skattebetalarnas förenings Slöseriombudsman Martin Borg, kan alltid skyllas på att medlen inte tekniskt sett är skattemedel. Dessutom är ett företag, som tar ut ett överuttag på 40 miljarder kronor i köpkraft från sina kunder, och skickar miljarderna ut ur landet till ingenting, mycket finare än fula staten, som stjäl köpkraften och kallar stölden för skatt, för att elakt och ohederligt använda medlen till bibliotek, simhallar, sporthallar och annat dumt inom den reala ekonomin inom landets gränser.

 Ja, sedan spelar det förstås det roll att ansvaret för Vattenfalls 40-miljarderrullning ytterst hamnar hos den moderata statsministern.

Stefan Fölsters gammelsmedja

Frihetligt headset

På www.reformera.nu finns nedan skrift att ladda ner. Vilket år den släpptes är dåligt märkt, men kollar man källhänvisningarna så är de från 1996-2000, förutom en som är från 2005.  Nere till höger kan man se att den är märkt Reforminstitutet med logga.

I ett par års tid säger sig Stefan Fölster försökt få till sin tankesmedja Reforminstitutet. Vad det är som tagit så lång tid, kan man undra. Han behöver ju inte ens mura någon ässja till sitt smideri. Och om man går ett par års tid tillbaka hamnar man vid 2011. Det är hela 7 år efter den senaste källhänvisningen i skriften, utgiven under namnet Reforminstitutet.

Är det Fölsters tidsuppfattning som felar eller är detta redan hans första alster som egenföretagare tankeentreprenör? Är det det senare, verkar han ha svårt att hitta färska källor. Fast jag gissar att det är som vanligt, en skrift utgiven första gången någon gång runt år 2000, som sedan i brist på nytt material, "förnyats" med en styck källa från 2005, för att därefter återigen släppas som "ny" av Rekonditioneringsinstitutet Timbro.

Fördärvet väntar politiserade dagstidningar

I DN idag på nätet kan man läsa:

 Alliansen vinner mark

Det är TV 4/Novus senaste väljarbarometer som är upphovet till rubriken. Artikeln avslutas med:

 Samtliga förändringar är inom felmarginalen och alltså inte statistiskt signifikanta.

 Nyligen skrev journalisten Andreas Ekström på Sydsvenskan (en borgerlig tidning) att en politiserad dagstidning inte kan överleva.

Kanske hänger Sydsvenskan, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Arvika Nyheter, Östgöta Correspondenten, Mariestads-Tidningen, Nya Wermlands-Tidningen, Skaraborgs Allehanda, Ulricehamns Tidning, Hemmets vän, Kristdemokraten, Alingsås Tidning, Bergslagsposten, Blekinge Läns Tidning, Bohusläningen, Borlänge Tidning, Bärgslagsbladet/Arboga Tidning, Dalarnas Tidningar, Eskilstuna-Kuriren, Falu Kuriren,  Gefle Dagblad, Göteborgs-Posten, Hallandsposten, Jönköpings-Posten, Karlstads-Tidningen, Katrineholms-Kuriren, Kristianstadsbladet, Ljusnan, Nerikes Allehanda, Norran, Nya Lidköpings-Tidningen, Nya Ludvika Tidning, Smålands-Tidningen, Strengnäs Tidning, Sundsvalls Tidning, Tidningen Ångermanland, Tranås Tidning, Trelleborgs Allehanda, Upsala Nya Tidning, Vestmanlands Läns Tidning, Vetlanda-Posten, Västerbottens-Kuriren, Ystads Allehanda, Örnsköldsviks Allehanda, Barometern Oskarshamns-Tidningen, Borås Tidning, Gotlands Allehanda, Norrbottens-Kuriren, Norrköpings Tidningar, Smålandsposten, Västerviks-Tidningen och Dagens Industri på fallrepet.
Man kan ju alltid hoppas.

Fler skott mot neofarkosten

Påkommen igen

Anders Borgskt ihåligt pladder har hunnits ifatt av verkligheten. 
Särskilt utpekat är hans tidigare tugg om att 30.000 jobb bums försvinner genom en höjning.

Borgs hittepåsiffror bygger på mumbo-jumbo-teorin att en person med generös a-kassa är mer ovillig att söka jobb än den med låg a-kassa.
Själva jobbsökandet i sig påstås ge fler arbetstillfällen, då den arbetslöse med låga a-kassa antas gå med på att erbjuda sin arbetskraft till ett lägre pris.


Det lägre priset förmodas sedan göra arbetsköparen supersugen att anställa ytterligare en eller flera personer, för att producera allehanda varor och tjänster, trots att efterfrågan, som återfinns i verkligheten och som mäts i inkomna order, kronor och ören och som hänger ihop med att det finns någon som har råd att köpa, inte förändrats till det bättre.

Efterfrågan på varor och tjänster är i deras teoribygge sekundär, om den ens finns med, men primär när arbetsköparen skall öppna penningpungen för att storhandla arbetskraft, trots att inga nya medel tillkommit.

Arbetsköparen, eller finare, arbetsgivare, förutses vara mycket kreditvärdig eller sitta på en fet grosshandlarploska, och förutspås bli till en särdeles köpsugen konsument, när den vanliga efterfrågan på varor och tjänster sviktar. Vill-ha-tarmen knorrar, såsom den gör på de man kan se tälta utanför Apple-butiker, när en ny telefonmodell släpps. Men för arbetsköparen suger tarmen istället efter billiga arbetare, utan att orderingången ökat, åtminstone när Borg fantiserar ihop sina 30.000 jobb upp/ner.

TCO har låtit syna teorin mot verkliga förhållanden, nationellt och internationellt, för att se om det finns någon skillnad mellan arbetslösa med låg respektive högre a-kassa, men inte funnit en enda studie som styrker att en höjd a–kassa leder till högre arbetslöshet. Tuff lycka för borgarn Borg, men intet nytt under solen.

I samband med släppet av TCO-rapporten hoppades deras ordförande på en "mer nyanserad debatt om behovet av att höja taket i a-kassan". Men det är nog att hoppas på för mycket. Anders Borg och hans meningsfränders tro rubbas inte så lätt, ty det finns fortfarande något att skylla på.

Deras vanligaste ursäkter, konstruerade att användas fram till dagen då arbetssökande tvingas betala för få jobb, är långtifrån slutkörda. Man kommer fortsatt hävda att lönenivåerna inte gått ned tillräckligt…än,  liksom att ingångslönerna är för höga och att det är därför man inte ser utlovade resultat.  Skall verkligheten falla på plats enligt modell, måste man se till att verkligheten också följer modellen.

Ny tankesmedja: Försämringsinstitutet

Neo-karaoke

Svenskt Täringslivs Näringslivs chefsideolog chefsekonom, Stefan Fölster, startar eget. Stefan tar klivet från anställd upp till egenföretagare entreprenör, och är ett led i hans obändiga vilja att dupera folkbilda människor till att förstå varför försämringar egentligen är förbättringar.

I sin roll som chefsideolog chefsekonom har vi tidigare fått lära oss att antalet F-skattsedlar entreprenörskapet i Sverige är alldeles för dåligt förekommande och att det beror på avsaknad av frihet på en mängd områden, särskilt på skatteområdet, där man fängslar entreprenörers alla drivkrafter genom att ha skattesatser > 0.

Fölster ger sig in i den för samhällsekonomin ytterst viktiga och produktiva näringsgrenen -tankesmideri, där hans affärsidé är att detaljerat upprepa gamla importerade neofloskler  tänka ut förslag till försämringar för allmänheten samhällsreformer. Namnet på firman har idésprutan Fölster redan funderat ut och blir något så unikt och obegagnat som Reforminstitutet. En sökning på Bolagsverket visar att bara en futtig nedlagd enskild firma i Skåne registrerat namnet. Och den firman var förmodligen inte medlem i Svenskt Näringsliv. Söker man på Google hittar man hemsidan www.reformera.nu  och namnet Reforminstitutet. Längst ned på sidan återfinns adressen Grev Turegatan 19, 102 45 Stockholm, samma adress som Timbro/Stiftelsen Fritt Näringsliv har. Det är förmodligen bara en slump…

 Hur finansieringen av tankemödorna skall gå till har inte Stefan Fölster uppgivit, men en kvalificerad gissning säger att den kommer att ske genom generösa bidrag från hans tidigare arbetsgivare, Svenskt Täringslivs Näringsliv, som tillhandahåller nödvändigt allmosa-kapital genom listiga avdragsgilla transaktioner till stiftelser, rubb och stubb sprunget ur vinster, uppkomna bl.a. genom uteblivna löneökningar bland anställda.

Plus före bättre än i kanten

Fram med beprövade halvdana idéer! Göran Perssons plusjobb lyfts upp som ett av sätten att komma tillrätta med massarbetslösheten. Och visst, det är garanterat bättre än allt som har med FAS 1-3 att göra. Men är det gott nog? Knappast, och framför allt inte för de som berörs mest, om förslaget genomförs likt tidigare.

Ur Förhandlingsprotokoll 06-01-16 för plusjobb kan man läsa:

Parterna konstaterar att lag (1982:80) om anställningsskydd inte gäller för arbetstagare anställda med särskilt anställningsstöd i form av plusjobb.

Arbetsgivaren ska anställa dessa arbetstagare tills vidare med tidsbegränsad anställ- ning dock längst två år. Arbetsgivaren har rätt att avbryta en sådan anställning. Innan anställningen upphör ska arbetsgivaren underrätta arbetstagaren en vecka i förväg.

Parterna är också överens om att Trygghetsavtalet och Ramavtal om löner m.m. 2004-2007 inte gäller för dessa arbetstagare under anställningstiden.

Ångar S-ledningen på som tidigare, innebär det dessutom att plusjobbaren får noll a-kassadagar för sitt utförda arbete, även om denne har både plus före och i kanten. Vuxendagis väntar omedelbums, utan tidigare uppnådda a-kassadagar.


På SVT-text kunde man läsa att tidigare plusjobb innebar att man

 erbjöds arbete i offentlig sektor med fullt subventionerad lön.

Så här stort inflytande skall en arbetslös ha

Nu vet jag inte om det är S-ledningen eller personen bakom SVT-texten som står för ordvalet "subventionerad".  Per Gudmundsson lär ju ha jobbat på SVT-text och det finns säkert fler, som anonymt kan knacka SVT-text med passande lutning… 

 Det finns givetvis en risk att plusjobbspengar kan bli till subvention, men då måste de hamna i privata ägares knä inom t.ex. skola, vård och omsorg och med en skrivning att plusjobbet inte konkurrerar med "riktigt" jobb, vad nu det är . De gamla direktiven uteslöt inte det, om jag fattat det rätt, och och en privat utförare lär inte ha något emot ett sådant upplägg.

Politiker, som tror att godtyckligt satta statsfinansiella budgettak skapar välstånd, och som tilltalas av plus-konstruktionen, istället för riktiga anställningar inom det offentliga drivna, gör det nog främst för att det tillåter dem vägar ut ur ansvarskedjan. 
Ansvar skall ges, inte tas.

Mannen som inte tål mothugg

Den självupptagne  Janne Josefsson har pekat finger och moraliserat i rutan igen. Det har skett så många gånger tidigare, att det numera kan ses som hans signum.

I avbryt-allt-väsentligt-programmet, Debatt i SVT,  jobbade han hårt på att lansera bilden av sig själv som en ridderlig neutral sanningssägare, utan vilja till att vinkla budskap. Jannes neutrala budskap fick den svältfödda tokhögern, med Alice Teodorescu och Dick Erixon i spetsen, att ivrigt tjoa och heja på honom.  Svältfödd i den meningen att tokhögern behöver alla journalister de kan få att ge trovärdighet åt deras hjärtefrågor, i detta fall att försöka få begreppet absolut fattigdom till att vara mer relevant än relativ fattigdom i Sverige. Tokhögern har ju inte direkt forskning på sin sida, utan får alltsomoftast hänvisa till "rapporter" från sina egna tankesmedjor och det är då förståeligt att de blir överlyckliga varje gång de får någon som Janne Josefsson att sprattla som en nyttig idiot.

Som bonusunderhållning fick vi också se och höra en Dick Erixon veva vilt med armarna och ilsket gasta att allt reducerats till att bara handla om ekonomi!


- SKALL MAN INTE FÅ STÄLLA DEN FRÅGAN, gapade Janne i Debatt, klädd i sin för dagen nya offerkofta med perfekt passform, och syftade till inslaget där han pekat ut morsor som säger sig inte har råd med barnens skolutflykt, samtidigt som de minsann har råd att röka.
Fast Janne fick ju ställa frågan. Ingen polis eller militär ryckte ut för att stoppa honom.

Däremot fick han välförtjänt mothugg, som han i stunden inte räknat med.
Susanna Alakoski svarade att Janne Josefsson moraliserade, något som fick honom att tillfälligt tappa greppet om situationen och börja mumla i skägget att -vi kanske inte behöver prata om rökning mummel mummel…
Janne vill ju så gärna vara skeppare på skutan, och egot tillåter inte reducering till en simpel passagerare.

Så efter den törnen och många dagars möjlighet att grunna över vad Alakoski hade svarat, kom Janne Josefsson fram till att för hans ego är det bäst att låtsas som om han aldrig någonsin hört Alakoskis svar, eller några andras liknande invändningar heller. Att få byxorna så snabbt neddragna var för honom en alltför olustig upplevelse.
 
Anfall är bästa försvar. Med en arm och hand som skulle göra alla militärbefäl gröna av avundsjuka, pekade han ut Rädda Barnen et al för att göra de utsatta barnen en otjänst genom sitt överdrivna språkbruk och uppblåsta siffror, samtidigt  som han i nästa andetag, med uppspärrade oskyldiga ögon (™Jimmie Åkesson)  menade att ingen bryr sig mer om de utsatta barnen än Janne J själv.

Men hur han får ihop det, kan man ju undra.  På något sätt måste den rättfärdige Janne Josefsson mena att hans moraliserande och därigenom stigmatiserande av föräldrar, i synnerhet morsor som har mage att välja cigg före sina barns skolresa, att deras barn förblir opåverkade av att föräldrarna blir utpekade som dåliga föräldrar i TV, på bästa sändningstid av honom. Kanske är det till och med något för barnen moraliskt stärkande, om Janne Josefsson får bestämma.

Gött att Janne Josefsson fattiga morsa hade så mycket moral att det spillde över på sin Janne, så att han idag, välbetald men altruistiskt kan tjäna samhället och undervisa de där nere, de som Janne säger fattar mer än vad ni tror, men som tyvärr inte förstår sitt eget och sina barns bästa, utan röker och slösar bort sina pengar.