Stig-Björn Ljunggren kirurgiska intellektualism

Stig-Björn Ljunggren en intellektuell kirurg, med skarpaste kniven snurrandes mellan fingrarna?

Njäe,  mer en Tårtans Frasse med en degskrapa av typen slickepott, krampaktigt hållen med båda händerna. Givetvis en orättvis liknelse. Frasse var ju godhjärtad och snäll…

Stig-Björn Lundgrens  

hjärnkirurgiska verktyg

Skittidningen Dagens Samhälle upplåter varannan vecka en spalt åt Stig-Björn, där han varvar kampanjande åt Svenskt Näringsliv med mer och ännu mer menlösa skriverier,  sådant som inte går att sälja, och som då får bli spaltutfyllnad, betald av skattebetalarna.

Denna vecka är spalten vigd åt kampanj för Svenskt Näringsliv, närmare bestämt, och som alltid i Dagens Samhälle -För rätten att få skicka skattefinansierade vinstuttag till skatteparadis!

Stig-Björns S-märkning är tänkt att ge lite extra bett åt saken, då den genomsnittlige moderaten inte anses ha någon från partiet ärvd kredit i frågan om skattefinansierad välfärdssektor.

Problemet för Stig-Björn, eller kanske mer för Svensk Näringsliv, är att den intellektuella skärpan mer är, såsom hos hans borgerligt sinnade

 meningsfränder, skarp som en gummiklubba.

Redan från början gör Ljunggren klart att han har svårt att följa resonemangen kring motståndet mot vinsterna. Fint tänker någon, mannen visar prov på självinsikt! 
 Men så är det tyvärr inte. Istället skriver Stig-Björn: 

 Om det inte fanns en möjlighet att ta ut vinster skulle inte heller välfärdsaktörerna försöka förändra verksamheten så att det uppkom något överskott. Då skapas ingen vinstpeng att skicka tillbaka in i systemet. Det där välbehövliga plusset skulle inte uppkomma.

En offentligt styrd verksamhet behöver inte gå omvägen peng ut till vinst - peng in till verksamhet för att åstadkomma förändringen av verksamheten, som Ljunggren låtsas. Det är inte ens önskvärt då det bara innebär extra administration. Det torde vara lättförståeligt.

Effektiviseringsvinster, eller för den delen höjda anslag (som idag förmodligen direkt skulle tas ut i ökad vinst inom det skattebetalda privat drivna välfärdsföretagen)  kan i offentligt driven välfärd styras till t.ex. fler personal, bättre patient- och arbetsmiljö, bättre utrustning etc. 
Vinsten är då placerad hos arbetstagare, vårdtagare och skattebetalare.

Det den privata ägaren ser som förlustbringande, t.ex. ökad personaltäthet, kan den offentliga verksamhetens ägare, dvs skattebetalarna se som vinst. För det krävs alltså inte att peng först måste ha genererats för att sedan gå till vinst och sedan åter in i verksamheten.  Vinsten existerar utan det förfarandet och man har hoppat över några resursslösande steg.

Stig-Björn påstår också att verksamheterna, om de drivs offentligt, skulle  

binda resurser där de är snarare än fortsätta förnyelsearbetet. Fokus skulle vara att dra till sig resurser snarare än att frigöra -mer resurser.

Men snälla nån, vad är då fokuset för ett privatdrivet aktiebolag, och i synnerhet ett riskkapitalistägt dito om inte att med fokus dra till sig resurser?

Och vad finns det för belägg för att bara för att något drivs offentligt börjar man samtidigt binda resurser som gör att förnyelsearbete upphör? Det är förstås bara uppdiktat nonsens.

Man kan också fråga sig om förnyelsearbete, när det inte leder till något gott, är förnyelsearbete att överhuvudtaget sträva efter.

 Vidare undrar man vad är det för resurser Stig-Björn menar binds? Resurserna som skapas genom att fler arbetar inom välfärdssektorn, istället för att gå arbetslösa?
Klart är i vart fall att förfarandet med att skicka vinster finansierade med skattemedel till skatteparadis, är att direkt göra användbara resurser oanvändbara för landet. Skulle dessa  "obundna" resurserna vara bättre för välfärden? Ja, om man tror att gubben i månen finns och att han har mycket att stå i så…

Utan incitament att förbättra blir det ingen förbättring, inga överskott.
Då blir det istället påbud om att "inte förstöra ackordet"
Bränna pengarna innan budgetperioden löper ut. Effektivisering under arbetsveckan tas ut på fredag eftermiddag i form av ledighet. Eller genom extravaganta investeringar i lokaler och personell kansliförstärkning.

Ja, att Stig-Björn Ljunggren har en ytterst begränsad syn på vad incitament kan vara, det visste jag redan. Det att rimliga eller t.o.m. bra ackord kan ses som en vinst åt arbetstagaren, alltså ett incitament är visst alldeles för avancerat. 
Eller så är incitament i form av vinst åt arbetstagare i Stig-Björns variant av socialdemokrati dåligt, medan vinst åt riskkapitalister, som skickar vinster utomlands, något bra.

I ett kommentarsfält här frågade Stig-Björn

"Vilka drivkrafter finns i den offentliga verksamheten då?"

Frågan var förmodligen ämnad att dumdrygt försöka sätta vinstkritikern på plats, men bemöttes ändå  med:
 drivkrafter kan vara viljan att lära sig någonting nytt, att utveckla sig själv och sina förmågor, att få ta ansvar, att ha kontroll, att medverka till att skapa kvalitet, att hävda sin självständighet och oberoende, eller varför inte lojalitet till människor och strukturer.
Det finns alltså en mängd olika drivkrafter, varav det ekonomiska är en och som mindre än 10% av befolkningen använder som huvudargument för att avgöra hur de fattar sina beslut.

Utöver det fick han också det mer djuplodande svaret av Putte:

 Det mänskliga behovet är det största och högsta drivkraften!

 Detta var 2011. Nu 2012 förstår man att Stig-Björn inte bemödade läsa svaret på sin egen fråga, alternativt förstod han inte svaret, eller så bryr han sig inte om sådant som gnisslar emot den utstakade agendan.

Vi kanske ska erinra oss skälet till att vi fick konkurrens i välfärdssektorn. Varför släpptes det in privata vesslor in i den offentliga hönsgården? Skälet var övertygelsen att skattebetalarnas pengar måste vara användas på bästa sätt. Och att det då behövs omvandlingstryck.

Men, idag är det tämligen glasklart att den konstruerade konkurrensen inte alls lett till vad övertygelsen önskade. Det är just därför det finns ett så massivt motstånd bland människor till vinster inom välfärdssektorn.  Övertygelsen har heller aldrig varit något som majoriteten delat.

Och omvandlingstrycket (som ingen kan se eller lyckats mäta), ett av Svenskt Näringsliv till leda pushade uttryck, ja hur är det med det? Välfärdsprivatiseringen leder till allt färre och större aktörer. Fram växer ett oligopol, där det påstådda omvandlingstrycket, som den konstruerade konkurrensen sägs ge, ja den försvinner förstås genom den minskade konkurrensen, om det överhuvudtaget någonsin funnits.

 Låt oss påminna om det som kallas "Rothsteins lag", efter statsvetaren Bo Rothstein i Göteborg som säger ungefär så här: Om vi inte får signal om vi gör rätt eller fel, kommer vi i det långa loppet att göra mer fel än rätt.

Har inte Stig-Björn tänkt tanken att den lagen är fullt applicerbar på privatiseringscirkusen inom  välfärdssektorn? Många starka signaler om hur fel på fel gjorts och görs uppfattas av en förkrossande majoritet. Är det konstant radioskugga var än Stig-Björn befinner sig?

Själv skulle jag uppskatta om någon lade ner mer kraft på att ifrågasätta förlusterna i välfärden i stället för vinsterna.

Sätt igång och uppskatta bara! För ett ifrågasättande av förlusterna i välfärden görs för fullt, dvs allmänheten förstår att skattepengar som inte går till välfärd, utan istället slinker ner i fickorna på några få ägare, är just en förlust för och i välfärden.

I spalten ville Stig-Björn Ljunggren visa på tankeluckor hos de som motsätter sig det hejdlösa skattesvinnet.  Men istället fick vi se en riktig freak show, där huvudnumret blev exponeringen av ett rejält hål i huvudet  på Ljunggren (för att använda hans egna ord).

Förstärkning av det neoklassiska makro-teoretiska bygget

Genom att överbalansera budgetunderskottet, samtidigt som man strävar efter att få statsskuldens impregnerande effekt på inflationstrycket genomsnittligt nämnvärt, uppnås en tillväxtfaktor.

Ett myopiskt skattetryck på lönetrösklarna kan sedan förflyttas gradvis på Walterkurvan.
Nedan ses skattekilarnas inbrytning på en överarmsstark längd viktad i NAIRU.

Västekonomiers stadigvarande krympningsproblem ger neoklassiker jobb att löpande leverera teoriförstärkningar ämnade att sprida dynga ljus över dagens situation.

Och inga andra ord kom för Löfven

Toppsossar jobbar på  nyspråket.


-Jag har jobbat hela mitt vuxna liv med näringslivet. Jag vet att det är väldigt bra att vara fokuserad och tydlig med vad som behöver åtgärdas, att detta är huvudstrategin och då kallar man det för affärsplan, sa S-ledaren Stefan Löfven.
'
Fokuserad och tydlig med vad som behöver åtgärdas ≠ Åtgärdsplan eller handlingsstrategi?  Ej längre gångbara ord för en socialdemokrat i tiden?

Så det var en affärsplan Stefan Löfven använde sig av när han som Metallbas gick med på att sänka löner 2009. Och det är en affärsplan som skall göra honom till socialdemokratisk statsminister 2014. 

Då vet vi det…

Små delförklaringar till tingens ordning

I bland finner man på små episoder ur människors liv som illustrerar ett varför kopplat till ett något.

På neweconomics.org skriver David Boyle om hur han vid sitt första besök i Bank of Englands (the high temple of the old economics) lokaler får syn på deras stora 2-våningsbibliotek, där alla pappershandlingar äldre än 30 år, inklusive alla plågsamma beslut banken varit del i, återfinns.

The Bank of England archive is a real library, not like the sadly-depleted City Business Library which told me recently it was their policy to throw away any material more than three years old – possibly the real reason why the financial system never learns from history.

I had the opportunity to put the words ‘money creation’ into their computerised index.  

Nothing came up…

Vad de samhällsnyttiga banker kan göra

På  Michael Hudson hemsida finns en intervju upplagd med mannen själv (http://michael-hudson.com/2012/09/set-up-to-fail/).  I den fanns ett litet avsnitt som jag tyckte var talande för varför ekonomin minst sagt haltar. Nedan min simpla översättning av det avsnittet.

2011 plöjde den amerikanska centralbanken, Federal Reserve, ner $800 miljarder i bankräddningsprogram.  Till en ränta på 0,25 %  "lånade" sedan miljarderna ut till bankerna. 
 En del av det deponerade bankerna direkt hos Federal Reserve med ränta, men en summa som motsvarade de $800 miljarder i bankräddningsprogram lånades vidare till utländsk valutaspekulation och valutahandel, i huvudsak till BRIC länder.

Med andra ord, bankerna tog alltså Federal Reserves räddningspengar på 0,25% ränta, köpte  brasilianska obligationer som gav en ränta på 11%, och stoppade skillnaden på 10,75%  i egen ficka. 

Inte nog med det. Alla Federal Reserve miljarder som rann in i den brasilianska ekonomin tvingade upp värdet på den brasilianska valutan och gav bankerna en valutahandels "free ride" utöver de 10,75% i ränteskillnad de tjänade på obligationsköpen med pengar som i sig var räntefria.

Detta möjliggjorde för bankerna att ytterligare skuldsätta ekonomin med resultatet att ekonomin krympte ytterligare.

Ingenting utav det gigantiska "räddningspaketet" hade med den reala ekonomin att göra, annat än att den dränerade den ytterligare. 

Krispannkaka

Ny dag, ny prognos från Anders Borg.  Inte länge sedan såg det ljust ut i ekonomin, menade Borg. Fast det var direkt efter alla avslöjanden om slöseri inom statliga verk och att näringsministern Annie Lööf skickat Centerns räkning för en dyr festmiddag till skattebetalarna via staten.

Nu har det varit lugnt en stund, inga för regeringen jobbiga avslöjanden och Anders Borg vågar sig ut igen för att varna för krisigare tider.

Och solen gick ner
Men flaggan gick upp
Pannkakan… den fastnade i pannan

Att mörka sina ideal

Hur gör man det?  Ett sätt är att hävda att man är opolitisk, att man inte i första hand driver politik när man propagerar i politiska frågor.  Att man "bara" är en pragmatiker som vill se bättre resultat.
Ett annat sätt är att peka ut sina meningsmotståndare som idealister och samtidigt förneka att man själv är idealist. Och i samband med utpekandet utmåla idealism som något tveksamt, för att omedelbart ta tillbaka något litet, och utföra en slags nästan rätvinklig triangulering, det för att man vet att det finns gott om idealister på idealismförnekarens egen kant, och man inte sällan gillar att referera till de egna när så passar.

Förfarandet att peka finger och förneka, är en av Mats Edmans (chefredaktör för Dagens Samhälle) huvudsysslor, denne ut i fingerspetsarna nyliberala, med skattemedel avlönade, idealist.

I veckans DS sällar sig chefredaktören Mats Edman till den unkna högerkrets, som aktivt valt att misskreditera de två journalisterna som släppts ur etiopiskt fängelse.
Kampanjens syfte är att flytta fokus från vad journalisterna egentligen arbetade med att undersöka,  Lundin Oils och Carl Bildts eventuella del i de brott mot mänskliga rättigheter som skett i Etiopien i samband med oljeutvinning.

"Människor har olika ideal. Jag tycker därför att vi ska bedöma alla efter handlingar och deras konsekvens, och mindre till fagert tal", avslutar Mats Edman.

Problemet för Mats Edman är bara att det direkt slår tillbaka på honom själv. Inte minst på hans handlingar som nyliberal propagandist. Det slår också direkt tillbaka på innehållet i hans senaste textmassa, hans fagra tal i Dagens Samhälle, där han implicit utmålar journalisterna till att vara antidemokrater,  för att de säger sig vara marxister.
 Men förstår Mats Edman det själv?

Edman skriver också: "I det demokratiska Sverige är vi bättre. Hos oss kan antidemokrater kräva föreningsbidrag, presstöd och arvode från stat och kommun."
Kommer Mats Edman tänka på det när han synar sitt lönebesked, eller kommer hans blåsvullna förstorade pekfinger bekvämt dölja avsändaren? Det senare gäller nog.

Kräver och kväver

Så håller S-toppen i det fördolda på och smider på sin politik. Dokument och mejl skickas fram och tillbaka. Tankar och idéer utbyts i syfte att förfina. Och resultatet? 

En ekonomisk politik identisk med nuvarande och som skapar mer och mer arbetslöshet,  tillsammans med hårdare och hårdare krav på ofrivilligt arbetslösa att söka försvunna jobb.
Skall de kalla det reform också?

Ur oron av att förlora sin redan usla arbetslöshetsersättning är det uttänkt att arbetstillfällen växer.  Visst, en och annan opportunist  entreprenör, som förstår att utnyttja hotet arbetslösa utsätts för, kommer säkert kunna skapa några subventionerade låglönejobb, i syfte att bekosta opportunistens  entreprenörens egen flådiga livsstil. Äganderätten ger ju en den rätten.

Man kan t.ex. låta arbetslösa märka varor i butik med papper, penna och klister, varor som de sedan själva handlar med krediter skapade genom några få knapptryckningar i privata banker. Thomas Östros myser vid tanken.

Sedan kan socialdemokratiska toppar ställa kravet att de får bekosta papper, penna och klister själva. För det viktiga är ju trots allt att, alla de där som flydde Göran Persson och hans gäng till förmån för Reinfeldt och Borg, kommer åter.

Sven Otto Littorin smyger sig på

Region Skånes styrande femklöver,   Mp + Alliansen har bestämt sig för att anlita Sven Otto Littorin som konsult. Vad Sven Otto exakt ska konsulta i tycks oklart, och när något är oklart undviker man att specificera, så även i detta fall. Det enda säkra är att han kommer garanteras ett fett arvode utan återbetalningskrav om han inte levererar.

   Det sägs att han skall ragga jobb genom att knacka dörr och det från London.  Om Littorin är skriven i London innebär det att skattepengar rinner ut ur landet. Region Skåne är för övrigt ordentligt underfinansierat i flera hundratals miljoner klassen.

Lyckas Sven Otto Littorins jobbraggning genom dörrknackning bli hälften så bra som hans  FAS 1-3 så vet vi vad som väntar Skåne.

Göran Persson vill ha mer sylt

Bloggaren Björnbrum (http://bjornbrum.blogspot.se/) lyfter en notis i SvD om att förre S-ledaren Göran Persson blir riskkapitalist, något som fick mig att kommentera det hela hos honom. Jag kopierar det till nedan (för lat för att omformulera det).

Rotar man lite i vad det är för IT-bolag Göran Person ger sig in i ser man att det är ett tämligen riskfritt projekt.

Bolaget säljer systemet Cosmic och har redan införts i flera landsting. Bytet till Cosmic har påvisat hur svårt det är att just byta system, med mängder av problem, många allvarliga såsom lägre patientsäkerhet under införandeprocessen, som är lång, och sämre tillgänglighet under dito period, tyngre arbetsbörda osv.

Detta gör förstås att man från ledningshåll kommer att dra sig för att byta till något annat konkurrerande system som påstår sig vara bättre, och marknaden som skall ge de berömda fördelarna är då satt ur spel, vilket passar Göran Perssons satsning som handen i handsken. Det skall till att vara riskkapitalist när det är riskfritt.

Min princip är principiell

Så svarar jämställdhetsministern Nyamko Sabuni,  utifrån den verklighet hon säger sig leva i,  och i anslutning till frågan huruvida äganderätten skall väga tyngre än jämställdhet.

I Lördagsintervjun ger sig Nyamko en kort sväng ut till försvar för  regeringens ändring av instruktion till Försäkringskassan, den där FK inte längre skall verka för mer jämställt uttag i föräldrapenningen. Några sekunder senare säger hon att hon inte kände till ändringen.  Är det hennes minne som är extremt kort eller hoppas hon på att lyssnarens skall vara det?

På frågan om regeringen skall ändra tillbaka svarar hon  -Vi har redan ändrat tillbaka.
Ordet goda byttes till bättre och hastigt gick det, enligt Nyamko.

Jämställdhetsministerns ansvarsområde omfattar bl.a. förskolor. Privata förskolor visar sig ha färre utbildade förskollärare, och ingen förbättring gällande löner. Känner hon till det? Nej.

Istället väljer Nyamko att lyfta äldreomsorgen som ett område där privatisering lett till förbättring. Fast personaltätheten är lägre inom den privata äldreomsorgen, lönerna inte högre och arbetsbelastningen högre .
 Är det att justera upp kvinnors villkor?  Svaret från jämställdhetsministern blir att det är viktigare att vi kan välja, och att teorin, den som sa att privatiseringen skulle leda till bättre arbetsvillkor, den tror hon fortfarande på.

 -Det är bara att byta till en bättre arbetsgivare om man är missnöjd med sin nuvarande.
Jobben växer s.a.s. på träden om bara denna teori får råda. Att det inte visar sig vara så i verkligheten spelar ingen roll. Borgerligas sjätte sinnet försätter berg och mer därtill, det tar bara litet längre tid än beräknat.

Inom privat äldreomsorg har man otryggare anställningsvillkor, fler timanställda och färre heltidsjobb. -Men om vi vänder på det, varför skulle anställda inom det privata vara kvar om det är bättre inom t.ex. kommunen? frågar Nyamko som svar på att få fakta uppläst i plytet av Tomas Ramberg.

Tja, kanske för att kommuner och det offentliga liksom det privata inte sitter på x antal öppna platser, och nog heller inte framgent kommer se det som sin uppgift att tillhandahålla  den missnöjde arbetstagaren möjligheten att lätt byta arbetsplats.

Och så RUT, har det påverkat antalet kvinnor i ledningar och styrelser, såsom det påstods och finns det belägg för det? -Alla kvinnor jag pratat med i karriären säger att "vi måste avlastas från det obetalda arbetet".
Är det ditt beslutsunderlag?  Ja, blir svaret mellan och efter många ord.

RUT skall kunna gå till läxhjälp, men de som inte har råd men som skulle behöva det, vad göra med dem?  -Skolan skall vara såpass bra att man inte behöver läxhjälp, svarar jämställdhetsministern.
  Varför en kaka på en annan till välbärgade i syfte att skapa jobb åt studenter som studerar? Låter inte riktigt lika effektivt som det att byta ordet goda till bättre.

I Lördagsintervjun får vi också veta att hon är förtjust i slott och herrgårdar och att jantelagen råder i Sverige, det senare något en god folkpartist aldrig försitter tillfälle att påpeka.

Två ufon på en kväll

Viggo Cavling, vad kan han? Inte det han var satt att kommentera i skitprogrammet Debatt i vart fall.

Ett av alla ämnen skulle handla om Palme och i förbifarten uttalade sig Viggo  om varför ekonomin på 70-talet var som den var och vad det ledde till. Kort och gott; två års lönehöjningar på 30%  ledde till ekonomisk katastrof. Och så var det avklarat.

Och så undervisade han om löntagarfonderna med sin gälla stämma. Motståndet bara fanns där, av sig självt, för att människor ogillade dem, av sig självt.
Att dåvarande Svensk Näringsliv dragit igång tidernas största propagandaapparat för att få bort de urvattnade löntagarfonderna, det har väl ingen betydelse…längre.

Att vara född 1969 behöver ju inte innebära att man också måste vara en historielös pajas som rapar upp påhitt skapade av Svenskt Näringsliv i SVT.

Per Gudmunsson, också¨69:a, också pajas, också där.  Ty det handlade om araber och muslimer, och han ser ju sig själv som någon slags expert på dem. Även här var allt frikopplat från alla tidigare händelser, såsom petitessen massivt invasionskrig. Allt kokade ner till att de där otäckingarna till araber tillika muslimer hatar yttrandefrihet och demokrati. Det är så enkelt i Gudmunsson dumvärld.

Viggo Cavling och Per Gudmunsson, två ufon bredvid varandra,  det hade blivit ännu bättre TV.

Knutna ger bunden pris för oberoende

Föreningen Sjukhusläkarna har givit Dagens Samhälle och dess chefredaktör Mats Edman ett pris. Visslarpriset heter det visst och allt tyder på att det är ett skämt eftersom det ges med motiveringen att tidningen utvecklats till oberoende granskare.

Tidningen och Mats Edman är ju förstås allt annat än oberoende, utan istället ett propagandaorgan för allehanda privatisering inom det offentliga, simpel kampanjjournalistik och däremellan medium för allehanda unkna nyliberala idéer.

Denna vecka är inget undantag och i numret ger sig Mats Edman på det relativa fattigdomsbegreppet, ett begrepp som är vedertaget men som alltid provocerar alla nyliberaler till att tugga fradga.

-Detta pris stärker vår position som en oberoende aktör på välfärdsmarknaden, sa chefredaktör Mats Edman i Malmö Arena,  och alla läkare garvade läppen av sig, får man förmoda.

Smokestack chasing

Jaga skorstenar, med det menas åtgärder för att locka till sig en industri av något slag genom att t.ex. erbjuda extra billig mark.

En inverterad variant: låg kommunalskatt och höga bostadspriser i syfte att hålla bort blue collars.

Ostört pladdrar Anders Borg på

Så är han igång och spår framtiden med hjälp av sina matematiska färdigheter igen,  finansministern som haft flest fel av alla tänkbara inom sitt skrå.

I Lördagsintervjun i P1  meddelar han att han och hans kompisar räknat på vad som skulle hända om man höjde a-kassan. Resultatet blev:
kostnad  -30.000 jobb de tre första månaderna!

Varför försvinner då 30 000 jobb?
Borgs uträkning baseras på att man "vet" och det "robust"  att:

1. Arbetslösa slutar söka de jobb som idag inte finns, även de jobb som skapas till följd av att de får mer i plånboken att spendera ut i ekonomin.

2. Arbetslösa väljer att vara kvar längre i arbetslöshet, när de har mer pengar att spendera i ekonomin, något som i sig ger fler jobb som de arbetslösa inte vill söka.

3. Lönetakten drivs upp lite grann (främst bland låglöneyrken) vilket leder till att de med låglöneyrken får mer pengar att spendera i ekonomin, som i sin tur leder till fler jobb tillsammans med de fler jobb som blir till när arbetslösa har mer pengar att spendera i ekonomin,  rubbet är jobb som de arbetslösa inte vill söka och det för att de har fått mer i plånboken.

4. Icke arbetslösa bestämmer sig (om a-kassan höjs) för att inte byta jobb lika ofta, vilket minskar rörligheten på arbetsmarknaden, något som av någon anledning skall leda till färre jobb  och som gör att  arbetslösa slutar söka de jobb som försvinner.  Arbetslösa  skulle ju förstås inte sökt jobben även om de funnits kvar eftersom de notoriskt låter bli att söka jobb, även de jobb som blir till när de får mer pengar i plånboken som de spenderar i ekonomin.

Allt detta sammantaget blir då när Borg summerar; 30.000 färre jobb de tre första månaderna. Den du!

 En av de sämsta intervjuerna , där Anders Borg tilläts breda ut sig utan minsta grillning.  "Mmm" och tystnad dominerade som följdfrågor.

Folk hör inte. Höj volymen!

 Uppförsbacke och motvind för den minoritet som förespråkar vinstuttag inom vård, skola och omsorg. Trots alla goda möjligheter de har att få ut budskapet om vinstuttagens förträfflighet ogillar fortfarande en stor majoritet av befolkningen läget, och det baserat på något så udda som år av erfarenhet av att leva i verkligheten.
Det som utlovades,  allting bättre och billigare, har inte införlivats, och valfriheten har som bäst visat sig innebära att man får välja en lott,  som mycket väl kan vara en nitlott. Och det ratar man, till Svenskt Näringslivs stora förtret.

Det är ett par år till nästa val, dessförinnan en kongress för sossarna, där Stefan Löfven (för 1:a gången) skall bli vald till partiledare. Valet till S-ledare är förstås bara formalia.  Mannen har vid kongresstidpunkten sedan länge varit ditplacerad av ett litet gäng inom S.  Några andra kandidater lär inte finnas att välja på för kongressens deltagare. Fast de skulle nog inte våga välja någon annan heller.  Arbetsro kostar uppoffring,  inom sossarna demokratisk sådan och ingen tycks längre ha problem med den typen av uppoffring, såsom Stig Malm hade när Juholt fick uppdraget. Underbart är kort…

Hur som, på denna kongress skall sossarna bestämma sig för hur mycket och på vilken sida de skall vingla sig fram i frågan om vinstuttag inom vård, skola och omsorg.  Som största parti är S högintressant för Svenskt Näringsliv och deras intresseorganisationer Almega, Vårdföretagarna och Friskolornas Riksförbund, i synnerhet då de vet att partiets ledning, gärna med omsvep men utan att blinka, kan fullständigt strunta i vad deras väljarbas och övriga befolkningen tycker och tänker i frågor som vinstuttag inom vård, skola och omsorg.

Så majoritetens ovilja att gilla läget, obekväma tillställningar som S-kongress 2013 och valet 2014 har fått Svenskt Näringsliv att dra igång den största propagandaapparaten sedan löntagarfonderna, döpt till Stärk kvaliteten i välfärdssektorn.  Huruvida man kommer att  hyra järnvägsvagnar, bussar och charterplan för att transportera demonstranter till Stockholm för att åstadkomma ett kampanjklimax såsom man gjorde på 80-talet är inte klarlagt, men att kampanjen är i full gång råder det inget tvivel om.

Inte minst syns det i tidningen Dagens Samhälle, Sveriges Kommuner och Landstings egen och i det närmsta helt skattefinansierade blaska.
I den har tonläget konstant skruvats upp till idag hysteriska övertoner. Främst från tidningens chefredaktör Mats Edman, som veckovis viger en helsida på näst bästa plats, baksidan, till propaganda för privatisering och vinstuttag och för riskkapitalbolag i skatteparadis.

Fast chefredaktör Mats Edman vet förstås att det inte räcker med enbart hans egen brölande baksida.  Den kan bara låta till en viss nivå, sedan blir det bara rundgång. Så för att få till högre volym krävs att fler sidor och andra röster blåser på med samma budskap.

Denna vecka blev det "journalistik" i form av en rundringning till 50 särskilt utvalda socialdemokratiska kommun- och landstingspolitiker, en rundringning till för att kunna genererar rubriker fetare än någonsin tidigare, där framsidan upptas av Nej!  8 av 10 S-toppar vill inte förbjuda välfärdsvinster,  och följs direkt av nästföljande två sidors braskande rubrik  Massivt S-nej till vinstförbud.

För inte allt så länge sedan släpptes en undersökning som visade att majoriteten S-politiker ute i kommunerna ogillade vinster i välfärden.  Den undersökningen baserades på s-politiker ute i alla landets kommuner, om jag inte missminner mig, till skillnad då från Dagens Samhälles uppringning av 50 lämpligt utvalda  politiker.  Undersökningen baserad på hela landet renderade f.ö. inte några större typsnittsstorlekar i Dagens Samhälle. En gissning god som någon annan är att undersökningen visade fel resultat och att Dagens Samhälles riggade rundringning till utvalda S-politiker visar rätt resultat och därmed förtjänade bautastora typsnitt.

Det händer förstås att Dagens Samhälle låter personer som hyser majoritetens åsikter i frågan om  vinstuttag komma till tals. Men det sker alltid omslutet av bombardemang från privatiserings- och vinstuttagens förespråkare.  Förra veckan var just en sådan enstaka gång, där bl.a. en vänsterpartist tilläts yttra sig och gjorde det tämligen lättbegripligt och tydligt,  dvs  lätt att följa och förstå resonemanget, och helt utan stora braskande rubriker.
 Denna vecka kom så motkanonad och spärreld genom riggad låtsasundersökning med tillhörande feta rubriker, tillsammans med självaste chefredaktör Mats Edmans utpekande av de extrema, dvs de som ogillar dagens ordning.

Översatt till verkliga förhållanden är alltså majoriteten av befolkningen extrema. Majoriteten är kanske rent av extremister? Här finns ett känt tema för Mats Edman att ta tag i, temat hur folket i landet är funtat. Kanske kan det bli till en liten skrift som kan ges ut av Timbro. Kanske kan statsminister Reinfeldt och socialminister Kristersson ge tips om hur man får den slagkraftig (förmodligen inte…).  Kanske kan Timbro slå ihop deras tre alster till en litterär triptyk.