Sunday, May 31, 2015

Otakt och falsksång ger tidens melodi

 Magdalena Andersson verkar fortsatt vilja vara lika kompetent som Anders Borg. Varför man skulle vilja det är en gåta.  Kanske är det fåfängan som driver henne,  hoppet att få titeln Europas eller världens bästa finansminister, som delas ut av pseudovetenskapliga till neoliberalism bundna ekonomitidskrifter såsom Financial Times.

-En medveten underskottspolitik vore oansvarig, säger hon. Tilliten till att ingen med tillräcklig makt kommer att granska uttalandet är förstås mycket stor, just därför vågar hon fortsatt säga det.

Vad hon egentligen ger uttryck för är den neoliberala ideologiska falsksynen som vill få statens till att vara tärande när den allokerar tillgängliga verkliga resurser baserat på människors behov, men allt mindre tärande ju mer den aktivt omfördelar makten över resurser till allt färre privata intressenter, intressenter som inte lyder under demokratisk kontroll, än mindre dess insyn.

För att få ihop det krävs ett grundantagande man helst sopar under mattan, att realt värdeskapande  -genom att utföra någon form av arbete- bara kan ske genom det privata näringslivets försorg, vilket ger den uppenbara följden att en sjuksköterska på Capios S:t Görans sjukhus skapar värde emedan en sjuksköterska Karolinska universitetssjukhuset inte gör det. Menar man att båda sjuksköterskorna skapar värde faller tramset att offentliga jobb är tärande, dvs en kostnad.

En annan viktig ingrediens i soppan att få människor att tro att det är det privata näringslivet som finansierar offentlig sektors jobb, är att hävda att marknadsaktörerna sätter priset, och genom det ges värdet på arbete som "kan anses vara värt något", samtidigt som man inte räknar staten som en aktör på marknaden, trots att den är enorm oavsett hur den fördelar välståndet.

Att utelämna staten som aktör på marknaden är medvetet, för att kunna måla upp bilden av ett privat näringsliv som egenhändiga skapare och prissättare av de värden som uppstår vid arbete. Hur det statliga betalmedlet, som privat näringsliv mer än gärna använder sig av på denna marknad överhuvudtaget kan hamna i marknadsaktörernas händer, finns inte alls med i bilden.

 I själva verket är staten både stor aktör på marknaden och prissättare på en mängd områden och skulle därför kunna sätta ett för mottagarna fungerande pris på allt tänkbart värdeskapande som ofrivilligt arbetslösa kan tänkas erbjuda, istället som idag sätta ett uselt pris på något som i sig inte skapar värde, där den enskilde nedvärderas och passiviseras,  alternativt ska utföra värdeskapande arbete under falsk flagg, dvs inte får det pris andra får för liknande arbete för att statens representanter valt att etikettera det som arbetsmarknadsåtgärd istället för riktigt arbete.

Man får väl förmoda att Magdalena Andersson håller med om att en människa som i någon mening utför ett arbete, skapar värde genom sitt utförda arbete. Om hon inte gör det har hon att förklara varför så inte är fallet.

Håller hon med har hon att svara på varför det då skulle vara mer ekonomiskt ansvarigt att låta människor som vill arbeta istället vara arbetslösa. Vad är det i själva arbetslöshetsutövningen som gör den mer realt värdeskapande än det som uppstår genom någon form av arbete, hur litet det än är?

Hon har då också att förklara varför sociala påfrestningar och medföljande negativa hälsoeffekter som ofrivillig arbetslöshet skapar kan bidra mer till ekonomiskt hållbar ekonomi än de effekter som uppstår av att ofrivilligt arbetslösa tillåts utföra någon form av arbete.  Hur hjälper dessa, genom arbetslöshet skapade men verkliga problem, till att skapa trovärdighet för som hon säger "de ekonomiska frågorna"?

 Och om denna "ekonomiska trovärdighet" är så mycket viktigare än människors direkta levnadsvillkor -i verkligheten idag- har hon att förklara både varför trovärdigheten är viktigare och varför just vissa människor skall betala ett in på skinnet verkligt pris för att upprätthålla denna "ekonomiska trovärdighet" medan andra slipper.

Om underskott är så fruktansvärt oansvarigt som Magdalena Andersson verkar mena, så var större delen av 1900-talets andra hälft och den välståndsökning som skedde brett bland människor genom statliga initiativ, oansvarigt så in i helvete!

 Varenda människa, inte minst socialdemokrater, som har kopplingar bakåt i tiden till alla dessa tidigare statliga satsningar, som gjordes möjliga genom massiva underskott år ut och år in, är utifrån  hennes påståenden i så fall frukten av ett enormt ansvarslöst statligt handlande. Socialdemokratiskt sådant. 

Den neoliberala allmänna och uttömmande universalrepliken på allt detta blir förstås -Jag håller inte med.

No comments:

Post a Comment