Inom kommersiell film, musik och litteratur är det inte ovanligt att somliga inom produktionsapparaten (förutom själva grundupphovsmakaren) får del av kakan inte bara genom lön utan även via royalty. Det är en modell tämligen fri från neoliberal kritik, och som sådan får förmodas lyda under rationella principer.
Så rationellt och utan omsvep borde människor på arbetsplatser, där ledningen t.ex. fått för sig att automatisera eller flytta produktion, och där arbetaren ofta under lång tid skapat det mervärde som tarvas för att ha råd med automatiseringen/flytten, kräva att man som viktig bidragsgivare till förändringarna också ska ha royalty för sin insats, istället för att ersättas med arbetslöshet och kraftig inkomstminskning. I hur många år royalty skall falla ut kan man t.ex. låta musikbranschens vara måttstock.
Inom en lukrativ rörelse skulle royaltyn kunna falla väl ut till de som sett sina jobb försvinna. Den kan de välja att spara, konsumera eller ingetdera. Någon större påverkan på ekonomin har det inte, om man frågar en neoklassiskt skolad ekonom, dvs en expert.
Investera kan de också göra, helst i redan befintliga bolag på börsen, eller i ett nytt företag som inte konkurrerar med det gamla man arbetade på. Konkurrens blir då illojalitet och ogillas. Nätpokersajt, SMS-låneverksamhet o.d. fungerar utmärkt, och kan ge ringar på ytan för tv-reklammakare att surfa på.
Investerar man sin royalty i ett "ny" verksamhet, där man gör samma sak som man gjorde tidigare, kan det bara ske inom offentligt finansierad verksamhet. Illojalitetogillandet gäller inte här och man investerar främst av goda moraliska skäl, för att hindra offentligt slöseri. Privat slöseri är bättre eftersom det sker av fri vilja.
Som ägare inser man snabbt att royalty till mervärdesproducenterna äter av ägarvinsten. Ett slöseri med ägarvinst uppstår (SL). Eftersom man inte kan anta att mervärdesproducenterna kommer använda sin royalty på mest effektivt sätt, uppstår även där ett slöseri (sl) vilket adderar till det aggregerade slöseriet.
Att det är så kan vi se här:
SL + sl > 0
Ur detta kan vi utläsa att pengar försvinner in i svarta hål för att aldrig mer återses.
Sådana svarta hål ska inte förväxlas med att flytta pengar till Luxemburg för att undslippa skatt. Det senare ger kontorsarbetande luxemburgare inom bank- och finanssektorn provisionsbaserad lön i utbyte mot sitt slit. Luxemburg och telemarketingföretag visar att provisionsbaserad lön och Luxemburg är det som fungerar bäst i dagens globaliserade värld.
Monday, November 17, 2014
Wednesday, November 5, 2014
Alternative für Deutschland
Ett nytt högerparti AfD har seglat upp i Tyskland. Partiets hjärtefrågor är som sig brukar när högerpartier snabbt vill få röster, att skylla på invandrare, vilket fungerar utmärkt när människor känner att deras nutid och framtidsutsikter känns sunkiga.
Men det som skiljer AfD från andra högerpopulistiska partier är deras ekonomiska syn, där man förespråkar fiskala åtgärder och att Tyskland skippar euron och återgår till sin egen suveräna valuta.
Kombinationen fiskala åtgärder/egen valuta tillsammans med att beskylla en viss grupp människor för att "kosta" en himla massa och mena att man därför inte har råd med sina egna purtyskar, kan bli ett mycket effektivt sätt att erövra inflytande och makt, samtidigt som alla andra partier fortsatt tror att neoliberalt framkallade ekonomiska kristider är ett slags naturligt oundvikligt tillstånd, som man får leva med och bara kan stålbada sig ur.
Ett AfD med stort nog inflytande att kunna genomföra offentliga satsningar, med direkt verklig påverkan på ekonomin, skulle i ett sådant läge kunna komma elda på en låtsaskausal koppling mellan kostnad och en viss grupp människor, emedan människor som röstar på AfD tycker sig få både svar och bevis för att en minskning av påstått kostsamma människor fungerar, trots att det egentligen är offentliga satsningar befriat från statsfinansiella begränsningar som skapar förbättringen.
Andra partier kan förstås försöka ta efter och också förespråka fiskala åtgärder och egen tysk valuta för att uppnå större handlingsfrihet, men de kan komma få en enorm uppförsbacke om AfD växer sig stora och ensamt tillåtits ha den lösningen. AfD kommer i ett sådant läge sitta på den ack så viktiga inramningen av problem och lösning. Och sådant är svårt att rå på då människor tenderar att gilla enkla förklaringsmodeller före längre resonemang, oavsett hur rätt och riktiga de än är.
Med allmänhetens politiska minne som om det vore en produkt från DuPont, skulle ett SD kunna byta sin nuvarande nyliberala ekonomiska hållning till att mer likna AfD:s. Något utträde ur euron behövs ju inte för svenskt vidkommande. Sedan kan andra partier stå där och undra vad som hände.
Men det som skiljer AfD från andra högerpopulistiska partier är deras ekonomiska syn, där man förespråkar fiskala åtgärder och att Tyskland skippar euron och återgår till sin egen suveräna valuta.
Kombinationen fiskala åtgärder/egen valuta tillsammans med att beskylla en viss grupp människor för att "kosta" en himla massa och mena att man därför inte har råd med sina egna purtyskar, kan bli ett mycket effektivt sätt att erövra inflytande och makt, samtidigt som alla andra partier fortsatt tror att neoliberalt framkallade ekonomiska kristider är ett slags naturligt oundvikligt tillstånd, som man får leva med och bara kan stålbada sig ur.
Ett AfD med stort nog inflytande att kunna genomföra offentliga satsningar, med direkt verklig påverkan på ekonomin, skulle i ett sådant läge kunna komma elda på en låtsaskausal koppling mellan kostnad och en viss grupp människor, emedan människor som röstar på AfD tycker sig få både svar och bevis för att en minskning av påstått kostsamma människor fungerar, trots att det egentligen är offentliga satsningar befriat från statsfinansiella begränsningar som skapar förbättringen.
Andra partier kan förstås försöka ta efter och också förespråka fiskala åtgärder och egen tysk valuta för att uppnå större handlingsfrihet, men de kan komma få en enorm uppförsbacke om AfD växer sig stora och ensamt tillåtits ha den lösningen. AfD kommer i ett sådant läge sitta på den ack så viktiga inramningen av problem och lösning. Och sådant är svårt att rå på då människor tenderar att gilla enkla förklaringsmodeller före längre resonemang, oavsett hur rätt och riktiga de än är.
Med allmänhetens politiska minne som om det vore en produkt från DuPont, skulle ett SD kunna byta sin nuvarande nyliberala ekonomiska hållning till att mer likna AfD:s. Något utträde ur euron behövs ju inte för svenskt vidkommande. Sedan kan andra partier stå där och undra vad som hände.
Saturday, November 1, 2014
Svammelkuseprofessor brer ut sig i Lördagsintervjun
John Hassler. Lägg inte det namnet på minnet…annat än som framtida referens för hur klåparaktiga professorer i makroekonomi tilläts vara 2014.
Att döma av Ekots Lördagsintervju har professorn gått i samma floskelskola som Alliansen och nuvarande finansminister. Ur käften stänktes ut att de offentliga finanserna är i god ordning, att det inte existerar en bobubbla som krascha, men vi kan inte vara säkra, att ladorna inte är tomma men att flödet ut ur ladorna är för stort.
Metaforen om att ladorna är tomma tyckte han för övrigt var dålig. Fast den om ladorna är fulla eller hans egna variant att flödet ut ur ladorna är för stort är också i paritet med mycket skit, medvetet valda som de är, ämnade att leda tanken fel.
Ur truten pån' kom också att -det ekonomin kan producera i ett normalläge är lite lägre än vad vi trodde.
Vad normalläget ligger på för nivå och vad detta normala innebär för landets invånare får vi inte veta. Professorn tycks mena att normalläget kan infinna sig samtidigt som överbeskattningen (överskottsmålet) uppnås tillsammans med en bibehållen eller ökande massarbetslöshet. Människor som tvingats till arbetslöshet är som mest effektiva om de förblir arbetslösa i denna ekonomiska skola, annars skulle ju inte ett normalläge kunna infinna sig. Det är stabilt som Dr Alban skulle ha sagt.
-Varför så upprörd över att man inte anser sig kunna uppnå överskottsmålet?
-Om man man inte följer överskottsmålet så kan en ny politisk kultur eller norm uppstå, att det inte är så noggrant att följa de mål man satt upp.
Ja de neoliberala idéerna och neoklassiska teorierna kan ju snabbt falla i glömska, om staten tydligt börjar satsa brett på invånarna. Vore ju förfärligt om gemene man skulle få klart för sig att nuvarande ekonomisk ordning, som haft flera decennier på sig att visa sin förträfflighet, misslyckats med att åstadkomma ett någorlunda fungerande samhälle för alla.
-Den norm vi haft tills nu är; ska vi ha utgifter måste vi ha skatter och den betalas av vanligt folk och vi måste betala dem nu och vi kan inte betala dem i framtiden. Den normen den är väldigt viktig att slå vakt om.
Luktar Ricardiansk ekvivalens lång väg, ett trams som smulats sönder och samman så många gånger. Hota med att "våra barn kommer att få betala för att vi kör med underskott" går hem i stugorna, vilket gör det än mer skamligt. Men det lever alltjämt vidare som "ekonomisk vetenskap" bland professorer i makroekonomi 2014 och tillåts rapas upp i nationell etermedia med anspråk på fördjupning, utan minsta mothugg.
I professor Hasslers skeva värld är överbeskattning till ingenting något bra, ty skatten som bums blir till ingenting annat än siffrorna i kolumner, kan enligt hans tro sparas och representerar då ett verkligt välstånd som kan tas ut i framtiden. Det är samma tro som säger att barnen i framtiden kommer vara skuldsatta för att man investerade, utbildade, forskade och lät människor som ville arbeta i dåtiden göra det för mycket.
Verkligt välstånd kan man förstås inte spara in i framtiden, lika lite som framtida generationer kan ha en skuld på tidigare skapat verkligt välstånd. Vad man kan göra är att förbereda för ett framtida välstånd. Det kräver verkliga insatser i nuet, där de som lever i det nuet själva själva skapar och nyttjar välståndet. Välståndet är ett flöde och inte en ansamling man lätt kan fylla på eller spara.
-Nuvarande regering menar att Alliansen var överoptimistisk gällande att nå överskottsmålet, och att de visste att de aldrig skulle kunna uppnå det.
-Man kan inte veta om man kommer uppnå överskottsmålet, men det är ändå att viktigt göra den utfästelsen, vilket Alliansen till slut gjorde.
-Men det säger ju den nuvarande finansministern också.
-Vi menar; Ett nödvändigt villkor för att man ska kunna säga att överskottsmålet är uppfyllt, det är att man siktar på och åtar sig att komma tillbaka till överskott på åtminstone 1 procent när konjunkturläget är tillbaks i det normala. Annars bryter man överskottsmålet.
Det viktiga är alltså att politiker oavsett politisk hemvist lovar offentligt att man ska vara tillbaka till överskott på 1 procent när man tror att konjunkturen befinner sig i ett normalt läge. Ingen kan förstås veta var det där normala ligger på för nivå eller när det infinner sig, men sådant har aldrig bekymrat en neoklassisk professor i makroekonomi.
-Varför är det så otroligt viktigt att hålla fast vid överskottsmålet?
-Det är det för att när vi tittar oss omkring i historien och på andra länder, så ser vi en tendens att det är jobbigt att komma ihåg att vi måste också betala för dom utgifter som vi har.
Visst med Ricardo här och Reinhart & Rogoffs "This time is different" där, kan man säkert få för sig sådana dumheter.
-Det är lätt att vara lite överoptimist , vi kan betala det där senare… och då får vi alldeles för stora skulder i offentlig sektor förr eller senare och de (skulderna) leder då till att vi inte kan klara de åtaganden offentliga sektorn behöver göra när det verkligen smäller till och kanske kommer i en situation som många europeiska länder gjort, när arbetslöshetsersättningar behövs som bäst drar vi bort dem. När det verkligen behövs folk i offentlig sektor måste vi avskeda dem, och i den situationen vill vi inte hamna i.
Denna professor i makroekonomi förstår verkligen inte skillnaden i policyutrymme som Sveriges suveräna flytande valuta ger kontra krisande euroländerna som är användare av vad som kan ses som en extern valuta med fast växelkurs och alla dess strikta begränsningar.
Och förresten på vilken nivå kan en för stor skuldsättning sägas ligga för ett land som Sverige, där skuldsättnings sker i den egna valutan? På Japans nivå? Deras upplåning i egen valuta har pågått i decennier utan att det farliga "förr eller senare" inträtt än. Men det är klart, "förr eller senare" kan man hävda så länge det behövs.
-När skall man satsa om det inte ska ske idag?
- Vi har ett betydande underskott så där ser jag inget stort argument för att spendera mer pengar av konjunkturskäl.
Märkligt svar. Underskott innebär inte per automation att statlig satsning sker. Ett underskott kan t.ex. öka kraftigt av att man försöker dra ner på statens utgifter, vilket både sänker efterfrågan och skatteintäkterna.
Professorn borde också ta sig en funderare på om arbetslösheten minskat kraftigt? Byggs det för fullt? Har vi kommit på allt vi kan tänkas sysselsätta oss med och inflationen samtidigt nått ohållbarhetens gräns?
-Hur snabbt ska man vara tillbaka till överskott enligt dig?
-Ett nödvändigt villkor är att man åtar sig att vara tillbaka på 1 procent när konjunkturen är tillbaks på normalläge, som vi aldrig kan veta exakt när det är.
Normalläget vet man inte när det infinner sig. NAIRU-nivån som är kopplad till detta normalläge vet man inte heller var den ska ligga på för nivå förrän man långt efteråt bestämmer att den tidigare nivån låg på x procent. Och denna smörja ska ligga till grund för beslut för hur man skall styra ekonomin. Professor och "expert" och vips kan de komma undan med det.
Har du någon idé om hur de skal uppnå överskottsmålet?
- Det måste vara en politisk prioritering. Om man inte vill öka skatter måste det vara på utgiftssidan.
Sänkta statliga utgifter innebär sänkt nettotillgång i privat sektor, vilket sänker efterfrågan samt ger sänkta statliga skatteintäkter. Allt detta måste ersättas på annat sätt. Men den viktiga frågan hur ställs aldrig.
John Hassler är förutom professor i makroekonomi och "expert" också ledamot för fusknobelpriset. För det uppdraget krävs inte mer än att man tycker och tror en massa i en viss politisk riktning. Och det gör han ju med bravur.
Att döma av Ekots Lördagsintervju har professorn gått i samma floskelskola som Alliansen och nuvarande finansminister. Ur käften stänktes ut att de offentliga finanserna är i god ordning, att det inte existerar en bobubbla som krascha, men vi kan inte vara säkra, att ladorna inte är tomma men att flödet ut ur ladorna är för stort.
Metaforen om att ladorna är tomma tyckte han för övrigt var dålig. Fast den om ladorna är fulla eller hans egna variant att flödet ut ur ladorna är för stort är också i paritet med mycket skit, medvetet valda som de är, ämnade att leda tanken fel.
Ur truten pån' kom också att -det ekonomin kan producera i ett normalläge är lite lägre än vad vi trodde.
Vad normalläget ligger på för nivå och vad detta normala innebär för landets invånare får vi inte veta. Professorn tycks mena att normalläget kan infinna sig samtidigt som överbeskattningen (överskottsmålet) uppnås tillsammans med en bibehållen eller ökande massarbetslöshet. Människor som tvingats till arbetslöshet är som mest effektiva om de förblir arbetslösa i denna ekonomiska skola, annars skulle ju inte ett normalläge kunna infinna sig. Det är stabilt som Dr Alban skulle ha sagt.
-Varför så upprörd över att man inte anser sig kunna uppnå överskottsmålet?
-Om man man inte följer överskottsmålet så kan en ny politisk kultur eller norm uppstå, att det inte är så noggrant att följa de mål man satt upp.
Ja de neoliberala idéerna och neoklassiska teorierna kan ju snabbt falla i glömska, om staten tydligt börjar satsa brett på invånarna. Vore ju förfärligt om gemene man skulle få klart för sig att nuvarande ekonomisk ordning, som haft flera decennier på sig att visa sin förträfflighet, misslyckats med att åstadkomma ett någorlunda fungerande samhälle för alla.
-Den norm vi haft tills nu är; ska vi ha utgifter måste vi ha skatter och den betalas av vanligt folk och vi måste betala dem nu och vi kan inte betala dem i framtiden. Den normen den är väldigt viktig att slå vakt om.
Luktar Ricardiansk ekvivalens lång väg, ett trams som smulats sönder och samman så många gånger. Hota med att "våra barn kommer att få betala för att vi kör med underskott" går hem i stugorna, vilket gör det än mer skamligt. Men det lever alltjämt vidare som "ekonomisk vetenskap" bland professorer i makroekonomi 2014 och tillåts rapas upp i nationell etermedia med anspråk på fördjupning, utan minsta mothugg.
I professor Hasslers skeva värld är överbeskattning till ingenting något bra, ty skatten som bums blir till ingenting annat än siffrorna i kolumner, kan enligt hans tro sparas och representerar då ett verkligt välstånd som kan tas ut i framtiden. Det är samma tro som säger att barnen i framtiden kommer vara skuldsatta för att man investerade, utbildade, forskade och lät människor som ville arbeta i dåtiden göra det för mycket.
Verkligt välstånd kan man förstås inte spara in i framtiden, lika lite som framtida generationer kan ha en skuld på tidigare skapat verkligt välstånd. Vad man kan göra är att förbereda för ett framtida välstånd. Det kräver verkliga insatser i nuet, där de som lever i det nuet själva själva skapar och nyttjar välståndet. Välståndet är ett flöde och inte en ansamling man lätt kan fylla på eller spara.
-Nuvarande regering menar att Alliansen var överoptimistisk gällande att nå överskottsmålet, och att de visste att de aldrig skulle kunna uppnå det.
-Man kan inte veta om man kommer uppnå överskottsmålet, men det är ändå att viktigt göra den utfästelsen, vilket Alliansen till slut gjorde.
-Men det säger ju den nuvarande finansministern också.
-Vi menar; Ett nödvändigt villkor för att man ska kunna säga att överskottsmålet är uppfyllt, det är att man siktar på och åtar sig att komma tillbaka till överskott på åtminstone 1 procent när konjunkturläget är tillbaks i det normala. Annars bryter man överskottsmålet.
Det viktiga är alltså att politiker oavsett politisk hemvist lovar offentligt att man ska vara tillbaka till överskott på 1 procent när man tror att konjunkturen befinner sig i ett normalt läge. Ingen kan förstås veta var det där normala ligger på för nivå eller när det infinner sig, men sådant har aldrig bekymrat en neoklassisk professor i makroekonomi.
-Varför är det så otroligt viktigt att hålla fast vid överskottsmålet?
-Det är det för att när vi tittar oss omkring i historien och på andra länder, så ser vi en tendens att det är jobbigt att komma ihåg att vi måste också betala för dom utgifter som vi har.
Visst med Ricardo här och Reinhart & Rogoffs "This time is different" där, kan man säkert få för sig sådana dumheter.
-Det är lätt att vara lite överoptimist , vi kan betala det där senare… och då får vi alldeles för stora skulder i offentlig sektor förr eller senare och de (skulderna) leder då till att vi inte kan klara de åtaganden offentliga sektorn behöver göra när det verkligen smäller till och kanske kommer i en situation som många europeiska länder gjort, när arbetslöshetsersättningar behövs som bäst drar vi bort dem. När det verkligen behövs folk i offentlig sektor måste vi avskeda dem, och i den situationen vill vi inte hamna i.
Denna professor i makroekonomi förstår verkligen inte skillnaden i policyutrymme som Sveriges suveräna flytande valuta ger kontra krisande euroländerna som är användare av vad som kan ses som en extern valuta med fast växelkurs och alla dess strikta begränsningar.
Och förresten på vilken nivå kan en för stor skuldsättning sägas ligga för ett land som Sverige, där skuldsättnings sker i den egna valutan? På Japans nivå? Deras upplåning i egen valuta har pågått i decennier utan att det farliga "förr eller senare" inträtt än. Men det är klart, "förr eller senare" kan man hävda så länge det behövs.
-När skall man satsa om det inte ska ske idag?
- Vi har ett betydande underskott så där ser jag inget stort argument för att spendera mer pengar av konjunkturskäl.
Märkligt svar. Underskott innebär inte per automation att statlig satsning sker. Ett underskott kan t.ex. öka kraftigt av att man försöker dra ner på statens utgifter, vilket både sänker efterfrågan och skatteintäkterna.
Professorn borde också ta sig en funderare på om arbetslösheten minskat kraftigt? Byggs det för fullt? Har vi kommit på allt vi kan tänkas sysselsätta oss med och inflationen samtidigt nått ohållbarhetens gräns?
-Hur snabbt ska man vara tillbaka till överskott enligt dig?
-Ett nödvändigt villkor är att man åtar sig att vara tillbaka på 1 procent när konjunkturen är tillbaks på normalläge, som vi aldrig kan veta exakt när det är.
Normalläget vet man inte när det infinner sig. NAIRU-nivån som är kopplad till detta normalläge vet man inte heller var den ska ligga på för nivå förrän man långt efteråt bestämmer att den tidigare nivån låg på x procent. Och denna smörja ska ligga till grund för beslut för hur man skall styra ekonomin. Professor och "expert" och vips kan de komma undan med det.
Har du någon idé om hur de skal uppnå överskottsmålet?
- Det måste vara en politisk prioritering. Om man inte vill öka skatter måste det vara på utgiftssidan.
Sänkta statliga utgifter innebär sänkt nettotillgång i privat sektor, vilket sänker efterfrågan samt ger sänkta statliga skatteintäkter. Allt detta måste ersättas på annat sätt. Men den viktiga frågan hur ställs aldrig.
John Hassler är förutom professor i makroekonomi och "expert" också ledamot för fusknobelpriset. För det uppdraget krävs inte mer än att man tycker och tror en massa i en viss politisk riktning. Och det gör han ju med bravur.
Subscribe to:
Posts (Atom)