Thatcheristiskt nacksving

Under Thatchers dagar ville man få vanligt folk att köpa aktier i det som privatiserades. Syfte var främst politiskt, till för att skapa en opinion mot ett eventuellt återtagande, vid ett regeringsskifte. Vanliga arbetare med litet sparkapital övertalades att plöja ner pengarna i de nya folkaktierna, under förespeglingen att alla kan bli rikare, och styra över sin egen framtid.

I verkligheten tjänade de flesta småsparare inte något, utan förlorade istället stort genom att de, i utbyte mot sitt eventuella aktieinnehav, fick allt från mycket sämre utförd verksamhet till ingen verksamhet alls, högre egenkostnader och kraftigt stigande priser.

Men chimären, som skapar känslan, att personligen och direkt kunna förlora något, om verksamhet återgår i offentlig regi, den kunde Thatcher fortsatt spela på, för att bilda opinion mot att inte förändra det som lett till enorma försämringar för de allra flesta, inklusive småspararna.

I Sverige hade staten också försäljning av typen folkaktie, i samband med privatiseringen av telia. Regeringens näringsminister och playboy-sosse Björn Rosengren, promotade teliaaktien som en säker investering, där alla som köpte skulle bli vinnare. Men kort efter introduktionen började värdet på innehavda överprissatta telia-aktier sjunka och människor som gladeligen låtit sig intalas att bli folkkapitalister förlorade i ett plums bums. 8 av10 ångrade sina köp.

Den kortvariga smekmånaden före värdeminskningen, tillsammans med en relativt försiktig utförsäljningstakt av allmänna tillgångar, gjorde folkaktieinnehavet inte lika vanligt i Sverige som i Storbritannien. Så någon känsla, i de breda lagren, likt den i Storbritannien, gick inte att uppbringa för politiker att spela på…än.

Det är först när privatiseringsivrare insåg behovet av en annan känslokatalysator, för att tränga undan människors medvetenhet om privatiseringens destruktiva effekter, som de fann ut att istället betona valfriheten.

Syftet är detsamma nu som då, här som där, att låta chimären skapa känslan att förändring i annan riktning, än inslagna nuvarande, inte är möjlig utan att man som individ förlorar big time.