Det gick inte att utläsa ur informationen vilken skola som var bäst. Alla var visst bäst. Det fick bli en chansning. Andra hade inte ens bekantas vittnesmål att gå på. Valmöjlighetens tillfredsställelse uteblev. Nödtvånget trängde sig på. Det blev ett måste att försöka sortera ut ett antal skolor, för att sedan dem emellan dra lott.
Lotten visade inte vinst. Inte heller heller nitlott. Det var bara att acceptera läget och vänta ut resultatet av nödtvånget. Har man tur blir det bra…
Märkligt hur "valfrihet" så sällan känns som "frihet", det var ju det man trodde det skulle kännas som.
ReplyDeleteMen val som valen till fria aktiviteter i skolan ger exakt samma känsla, meningslös aktivitet.
Genom att försämra vissa alternativ så försöker man fylla valet med mening på artificiell väg. Ett antal olyckliga stackare till barn får lida för att valet skall _kännas_ meningsfullt för några.
Valfrihet är motsatsen till frihet, hur lång tid skall det ta för medelklassidioterna att inse detta?
Stressen att välja fel ger inte mycket frihetskänsla. Som förälder är man inte till mycket hjälp i att guida till bästa val. Man vet lika lite som barnet vet. Skyffla ansvaret för dåliga val på barn skall man inte göra, ändå kan det bli så.
ReplyDeleteVäljer man "rätt", kan säkert en lättnadskänsla infinna sig i efterhand, när man har facit på att valet blev till belåtenhet.
Kanske är det lättnadskänsla man sedan blandar ihop med känslan av frihet, genom indoktrineringen att man kunnat göra ett rationellt val.
Ordet valfrihet har blivit nyspråk. Det handlar inte om att välja egentligen utan om frihet att göra vinst på skattemedel.
ReplyDelete