Korruption upp eller ner?

Människors upplevelse av mängden korruption i samhället är inte samma sak som mängden verklig korruption. Dels för att det kan finnas dold korruption, sådant vi aldrig får reda på och som då innebär, om vi kunnat mäta den, en större mängd verklig korruption än den allmänt upplevda.

Men också för att spridningen av uppdagad korruption sker genom media, som mångfaldigar enskilda fall, genom upprepning i tidningar runt om i landet, tv-/radiokanaler, internet, och där lokalnyheter idag, mer än tidigare enkelt kan få riksspridning, vilket kan göra upplevd korruption större än vad samma verkligt antal kända fall ger vid hand.

Om det senare är det som skapat de nedslående siffror som nyligen presenterades gällande människors tro om kommunpolitikers korrupta beteenden,  ja då är det väl ett opinionsarbete som gäller för att ändra den bilden. Men gäller det första, duger inte det.
  
 Inga-Britt Ahlenius, tidigare chef för Riksrevisionsverket, berättade i SVT-programmet Min sanning att svensk korruptionslagstiftning är mycket snävare än många andra länders, och att när jämförelse mellan länder sker, baseras det på vad som rapporteras som korruption utifrån länders egna lagstiftningar, alltså inte efter någon gemensam definition på vad som skall anses som korruption. Detta kan innebära att Sveriges 5:e plats på minst korrumperade länder listan, inte motsvarar vår officiella självbild av ett land som inte är särdeles korrupt.

Att vi har en så snäv korruptionslagstiftning skulle kunna vara en förklaring till varför invånarna i landet upplever samhället som mer korrupt än vad officiell statistik visar. Det allmänheten upplever som korrupt beteende ser man inte beivras, samtidigt som lagar heller inte möjliggör att personer lagförs för just det allmänheten anser vara korrupt.