Vem skall tacka vem?

Vi vill tacka våra kunder, brukar vara en inte alltför ovanlig syn vid slutet av året, och kan kanske ses som att det finns en slags insikt i hur viktig efterfrågan är. Inga kunder ingen efterfrågan.

Konstigt nog brukar den insikten vara lika flyktig som eter och vid givna tillfällen inte alls gå att finna bland de som hävdar statsfinansiella åtstramningars väl, dvs politiker som Anders Borg, banksters och en del helt vilsna VD:ar på stora bolag.

När Kinas regering sätter på sig spenderbyxorna och efterfrågar varor och tjänster, kan det hända att svenska företag ingår bland de som tillhandahåller varorna och tjänsterna.

Här hemma brukar det leda till att Svenskt Näringsliv slår sig för bröstet och förklarar att exportframgångarna beror på dem själva, att de för stunden är extra duktiga i den globala konkurrensen. Så kan det förstås vara.  Men så fort det börjar gå sämre, beror det på den minskade efterfrågan, och inte på att de blivit dåliga på att konkurrera. Så kan det förstås också vara.

Om Kinas regering får för sig att åtstramning är ett bra sätt "att hålla ordning på finanserna" (för det gör väst och väst vet bäst, det vet alla) så lär politiker, banksters och en del helt vilsna VD:ar på stora bolag få något att grunna på.

Kanske kommer de på att vid slutet av året tacka sina kunder, eller så vill de fortsatt att kunderna skall vara de som tackar och bugar. Hur det senare är tänkt att påverka ekonomin i positiv riktning kan säkert någon neoklassiker komma fram till.