Under en öppen utfrågning 8/11 i Finansutskottet om penningpolitiken, fick riksbankschefen en fråga om risken med dagens privata skuldsättning.Ingves berättade då att det är lika farligt med en stor privat skuldsättning, den vi har idag, som en stor statsskuld, och gav som exempel den stora stygga under 1990-talet.
Vad de privata bankernas man, Stefan Ingves, inte berättade var att det är stor skillnad på statsskulders farlighet beroende på dess sammansättning, dvs vad skulden i huvudsak finansierar. Det kan alltså vara bra att veta om statsskulden finansierar någon för samhället och dess invånare av värde eller något värdelöst, det för att kunna bestämma om statsskulden kan anses som farlig för samhällsekonomin.
Ingves lät också bli att nämna innebörden och påverkan av att ha fastväxelkurs (Sverige fram till hösten 1992) kontra flytande (Sverige sedan hösten 1992). Inte heller brydde sig Ingves om att förtälja att den privata sektorn, till skillnad från staten Sverige, genom sin skuldsättning kan få slut på pengar, en avgörande skillnad.
Men nu var ju inte sagan om den farliga statsskulden, som svaldes med hull och hår av de storögda medlemmarna i Finansutskottet, till för att bringa någon klarhet, utan ett medel att slå ihjäl tid och därigenom göra skäl för en fyllig lön.
Alla tycktes också nöjda med underhållningen, och att trollkarlen, som påstår sig kunna styra landets ekonomi med räntenivån, tagit sig tid att besöka just dem. De fann heller ingen anledning att rycka i mustaschen för att se om det var en riktig människa bakom. Synd…
I tider då det är mycket populärt att ställa kostnader mot varandra, särskilt då offentliga sådana, borde man fråga sig vad sagostunden i Finansutskottet kostade och vad man skulle kunnat få istället.
Tar man t.ex. rådande genomsnittliga lönenivå inom olika konstnärsområden, skulle en transferering av kostnaden för den öppna utfrågningen kunna generera åtskilliga konstprojekt.
Kan vara värt att påminna om varje gång någon kommer dragandes med -tror du pengar växer på trän, eller?
Begränsat med resurser kan det ju definitivt inte vara, då de som deltog i Finansutskottets öppna utfrågning inte funnit annat att göra med sin dyrbara tid.
Jo, de klarar tydligen aldrig av att problematisera kring någonting de där höga ekonomerna. Teorin säger, ett arbete är ett arbete det finns inga kvalitativa skillnader för nationen. Undantaget givetvis det egna jobbet som är lite värdefullare än andras. Kvalitativa skillnader är jobbigt, matematiken blir krånglig då. Därför gör man det enkelt för sig, ett arbete är ett arbete, en skuld är en skuld. Då klarar man sig med plus och minus, denna lågstadiematematik som styr vårt land gör livet enkelt för dessa herrar och de kan vara säkra på att de inte gör fel med matten. På lågstadiet tog man ju aldrig upp att man kan ha fel på flera sätt, ens matematiska operationer kan vara fel, men ens matematik kan också vara fel. Ett arbete är inte ett arbete, det är nyttigare för samhället att folk är gruvarbetare än att folk skurar dass, inget ont om städaren, men det ena skapar välstånd, det andra är ett uttryck för välstånd. Det är två skiljda saker, men det gör ju som sagt matematiken krångligare och krånglig matematik kan inte vara lika rätt som enkel matematik, det enkla är ju snyggare och "beauty is truth".
ReplyDeleteJag blir vansinnigt arg när jag ser dessa små fascister sitta och mysa över sin brutala maskin. Som om det inte är människor det handlar om, som de inte är viktiga, det viktiga är maskinen.
Många dyra spel för gallerierna blir de.
ReplyDeleteMånga tusen platser på härbärgen hade pengarna kunna gå till. I år har över 50 000 människor fått gå ifrån hus och hem redan och chockdoktrinen har bara börjat.
Alla borde veta vad som väntar. ESM chefens uttalande i NY Times säger allt: "Europa har inte längre råd med välfärd".
Jag och andra som saknar förmögenhet borde vara mycket oroliga.
Idag visades ytterligare en sagostund. Upplägget var standup på scen med headset och Powerpoint.
ReplyDeleteFinansmarknadsminister Norman prata pensioner och pensionssystem. Även här kom statsskulden upp, där Norman tramsade om att räntan kostar mycket pengar när statsskulden är stor. Titta på Grekland, typ. För att få ihop det isoleras resonemang och begrepp i vakuum.
Att staten "måste" låna sina egenhändigt utgivna pengar av privata aktörer och på det betala ränta, är en ingrediens man bara skall svälja. Säger prästen det, så är det så.
Fast egentligen borde det vara lika svårt som att svälja kattens spyboll.
Och pensionssystemet, ja det var helt fantastiskt bra, enligt Norman. Han hade ju själv jobbat på Sjunde AP-fonden, som med Normans goda minne numera är en högriskfond, och som genom det tappade 20 miljarder på några månader. Norman själv fick bra betalt.
I lokalen satt tanter och farbröder, och lyssnade. Han ser ju så snäll ut, var väl max vad de kunde få ut av den sega showen.
Även här kan man förstås fråga sig vad tillställningen kostade.
Runt om i landet pågår denna typ av totalt improduktiva möten, där högavlönade säger självklarheter varvat med myter och lögner inför andra högavlönade.
Om dessa möte genererar ett värde, så är det som bäst ett uselt underhållningsvärde.
Det är lite orättvist faktiskt. Sanningen finns där hela tiden, den kostar ingenting, den finns för alla att upptäcka och kan inte tas bort. Lögnen däremot den måste man uttaa, den måste man jobba på att sprida den funnes inte utan investerat arbete och i slutändan även pengar. Men trots allt detta arbete så finns sanningen kvar där, för var och en att upptäcka. Därför tar ens arbete aldrig slut när man jobbar med lögnen. Inte juste av sanningen.
DeleteMer lögn, mer arbete = arbetslinje.
Delete