Neoliberala testballonger

Direkt efter valet 2006 erbjöds några stollar, såsom Johan Staël von Holstein, stormästaren i konkurs, tid att sprida sina neoliberala åsikter som lösningar på samhällsproblem och hur beslutsfattande borde gå till. Det där skedde lite var stans, inte minst i nationell etermedia med god genomslagskraft.

 Då sågs dessa figurers åsiktsvädrande som en slags testballonger, släppta i syfte att pejla läget om stollerierna gick hem i stugorna helt, delvis eller inte alls, för på så vis indikera hur långt Alliansen skulle kunna omgöra än mer av landet till nyliberal nedbrytande sumpmark, innan folk fick nog och gick man ur huse.

Idag tycks det likadant. Testballongstollarna har visserligen bytt namn, och heter idag Widar Andersson, men det neoliberala innehållet är detsamma. En nyligen släppt testballong var Widars tyckande att Löfven borde göra upp med SD.

 För Sverigedemokrater och deras väljare var det mumma, och han beskrevs omedelbart som "rakryggad", utan att de tycks ha en aning om vad Widar egentligen önskar Löfven ska söka för stöd  hos SD i utbyte mot försämringar för utlandsfödda.

Väljare tenderar att inte vara särskilt insatta i vad deras favvoparti driver för politik, SD:s väljare inget undantag.  En del tror att SD står traditionell socialdemokratisk politik nära, och har mycket svårt att acceptera, även om det kommer ur hästens mun, att SD helhjärtat stödjer det neoliberala slöseriet med ingredienser som fortsatt privatisering, sämre arbetsvillkor omskrivet till "sänkta trösklar på arbetsmarknaden" osv. 

Så när de intalar sig se Widars (av Wallenberg) krökta ryggrad uträtad, vet de inte att Widar vill att sossarna ska skippa "vänsterismen" som han uttrycker det, och istället ta det neoliberala privatiseringsmedhållet som SD erbjuder i utbyte mot mot hårdare tag mot invandrare.

Var S landar efter en sådan testballong återstår att se. Klart är i vart fall att  precis som efter valet 2006 släpps stolleballongerna upp och stormedia blåser upp dem ytterligare i hopp om att ge dem så mycket genomslagskraft som möjligt. Det kallar de sedan storvulet för stärkande av demokratin genom att låta "olika röster komma till tals".

Opinionsstorm perpetuum mobile

Försiktiga förslag om att man så smått kanske bör ändra så att vinster ut ur välfärden inte ska kunna vara så stora, har fått motoffensiven att bygga om förstärkarna så att man ska kunna öka volymen från 10 till 11.

Överallt där vinstivrarna kan driva opinion görs det, från borgerligt ägd media till SVT och SR. Övervintrade sossar dammas av och skickas fram. Och som alltid när neoliberala värden hotas dyker Göran Persson plikttroget upp till dess försvar.  Neoliberalismen har trots allt berikat honom, och en rättrogen man som är satt i skuld till neoliberalismen är icke fri,  och som avbetalning på skulden görs gladeligen ett å annat opinionsdagsverke…mot faktura.

Så ett typiskt förment GP-kompromissförslag har lagts fram, som går ut på att grundskolan inte ska vara privatiserad, men all annan verksamhet ska fortsatt kunna privatiseras fritt för ägarnas skull för att säkra människors valfrihet.

Utformandet av förslaget är gjort att få människor att låta bli att tänka på det neoliberala slöseriet, inte tänka på alla dåliga effekter man hittills sett genom privatiseringsförödelsen, inte minst det redan från låg nivå minskade demokratiska inflytandet, där man flyttar makt från folkvald till icke folkvald, från dålig insyn till ingen insyn, och sedan frisäger sig ansvar då inget längre ligger på deras bord.

Genom att nyttja människors känsloliv, flitigt använt inom reklamindustrin, presenterar GP en lösning för grundskolan som är i linje med vad människor gillar. Kopplingen till känslolivet (människor bryr sig om sina barn) ger en omedelbar positiv känsla, medan resonerande kring hela neoliberala vinstslöseriet och dess negativa effekter på samhällets olika delar inte gör det.  På så sätt hoppas man inpränta en positiv syn till förslaget, trots att människor är direkt emot den absoluta majoriteten av förslaget.

 Pågående hysteriska opinionsstorm kostar mycket (det är ju inget fotfolk som gör det gratis). Vad passar då bättre än att använda sig betalningsmodellen där det offentliga i slutändan betalar rubb och stubb, även ombyggnaden av förstärkaren.

Stabilisera instabiliseringspakten

Så sent som i juni i somras sa tyska tant Merkel att det inte behövs några  förändringar av euroområdets stabilitetspakt, att den har all flexibilitet den behöver.

Men nu några månader senare går Tysklands exportberoende ekonomi allt dassigare. Tidigare tyska genomförda krav på andra euroländer att strypa sin ekonomi till framgång har slagit igenom, och dess effekter har nu kommit också till Tyskland. Det är inte alls konstigt. Länder man krävt skall strypa sin ekonomi är länder man exporterat till och därigenom har man förstört en del av sin egen exportmarknad.

Kommer Tyskland ställa krav på ökad flexibilitet i "stabiliseringspakten"? Det behöver de inte.  För att rädda sitt ansikte överlåter de det åt andra länder som Italien och Frankrike m.fl. , för att sedan glida med på en räkmacka. För det är inte tu tal om att Tyskland kommer ha behov av flexibilitet i den felkonstruerade stabiliseringspakten, som egentligen bara skapat enorm instabilitet, socialt som ekonomiskt.

Widar Anderssons hyllningspekoral till herr och fru Bildt

http://www.folkbladet.se/opinion/ledare/default.aspx?articleid=7321812

Trendmässigt att spara

Trendmässigt att spara sas det på SVT:s nyheter. Det är väl främst oförstående Timbroiter, Annie Lööf m.fl. som tycker det är utmärkt för svensk ekonomi. De lever i villfarelsen att spara=investeringar, men något stöd för det finns inte.  På privatplanet kan givetvis spara vara bra, och minska den egna skuldsättningen något. En viss del kan till och med gå till investeringar i bästa fall, men inte på långa vägar ger det att spara=investeringar. Och om många sparar påverkar det efterfrågan i ekonomin. Vem kliver då in för att fylla det ökade efterfrågegapet, som redan tidigare inte på långa vägar räckt till att anställa bort ofrivillig arbetslöshet?

Ska vi hoppas på att Stefan Löfvens budget (om han får igenom den) kommer att ta hand om det, eller att Svenskt Näringsliv pumpar in tidigare vinster i investeringar, eller att utländska gruvbolags utbetalningar av sketna löner i utbyte mot gruvdrift och råvaror gör det?
Knappast.

Slitna floskelgeneratorer byts ut mot nya

Reinfeldt och  Borg är trötta. Att rapa floskler om ordning och reda i finanserna tär tydligen.  På tur står någon annan, villig att rapa vidare. Läget ger ypperliga möjligheter att fortsätta på den "enda vägen" och hävda att man tar ansvar, genom att låta allt viktigt förbli ogjort.

10-årsplan för överskottsmål och strukturellt sparande

SVT forum på dumburken, och någon utfrågning där Finanspolitiska rådet ingår.
Anders Borg håller låda och försöker sig på att forma en myndig stämma. Men tonläget i rösten är vad den är, tenor och nasal, och östgötskan slår igenom då och då.
Återstår att lägga orden som en kamrer, utan att staka sig men vicka på huvudet i sidled, för att försöka få det att se ut som att han bara säger självklarheter.

Självklarheter är det förstås inte. Mannen är rakt igenom en neoliberal, och som sådan hämtar han sitt tankegods varhelst det finns, oavsett om det är underbyggt eller inte. Och som neoliberal blir det att främst luta sig mot det icke-underbyggda, i bästa fall mentol-luktande varmluft.

Han är tyvärr inte ensam i det. Hela kammaren, där denna förmenta utfrågning sker, som ska ge sken av demokratiutövning och fördjupning, till för att belysa och upplysa alla som orkar lyssna, är blott en neoliberal utpost.
Det illustrerar frågorna och påpekanden från oppositionen, som bara berör att Alliansregeringen inte följt det neoliberala regelverket till punk och pricka.  Alltså, man kritiserar den för att kört med underskott då och då.

Den kritiken är förstås totalt uddlös och märklig, när den kommer från en opposition, som vill utmåla sig som ett alternativ och en gnutta progressiva.
Vad de kritiserar är att staten pytsat ut mer pengar än den tagit in i skatt, dvs mer pengar ut i ekonomin än bort ur ekonomin. Skulle Alliansen lyckats med sitt mål, att alltid ha kört med överskott, skulle läget varit värre och ekonomin stagnerat ytterligare. Är det något som oppositionen förespråkar?

Alla i kammaren utgår ifrån falsariet att statens ekonomi är nominellt strikt begränsad, som om den svenska kronan, en flytande fiat-valuta, kan ta slut och staten kan få problem att betala för sig.
Det är förstås nonsens alltihop, ett bedrövligt spektakel, vars enda utkomst är att det genererar ansikten likt Lars Adaktusson, oavsett kön och partipolitisk hemvist.

Men vad värre är, och ingen tycks reagera över, är att överskottsmål och strukturellt sparande, dvs ta in skatt som fonderas och inte används till någonting i realekonomin, och samtidigt påtvinga strypmål på verklig verksamhet årligen med 1%, oavsett behov, är sådant som Anders Borg tycker man skall besluta om var 10:e år! För så har det varit och det tycker neoliberalen har fungerat bra.

Och det är klart, genom att som beslutsfattare frivilligt gå med på att låta sig bakbindas av neoliberalt regelverk, garanteras också att det i stort inte spelar någon roll vad det sitter för regeringskonstellationer framgent. För en Anders Borg och hans Allians idag, med sina opinionssiffror, är det förstås att föredra. Men för en opposition?

Det finns inga politiska partier, skulle tant Thatcher kunnat ha sagt idag, och ha rätt i det.