Schwedentrunk economics

Åtstramningsglad Anders Åslund... till vänster

Fyll människor till bristningsgränsen med neoklassiska dogmer, och tvinga dem sedan att avhända sig gemensamma tillgångar och allt från en stor del av deras inkomster till hela deras utkomst.

Det är metoden den hemske svenske ekonomen Anders Åslund, med sin postordertitel "professor i ekonomi" använder sig av för att skapa sina neoliberala drömsamhällen.

Mannen är alltså låtsasprofessor på den amerikanska  tokneoliberala tankesmedjan Peterson Institute for International Economics. En motsvarande titel i Sverige skulle han väl möjligen kunnat få av ett Timbro på amfetamin.

Anders Åslund är en dold makthavare, en bulvanist av högsta rang. Här handlar det inte om att använda missbrukare som målvakter i aktiebolag, eller låta uteliggare stå som ägare på 40-talet bilar med skuffen fylld med p-böter. Näe, istället är han "rådgivare" till höga politiker i forna östländer.

Som en helylledemokrat lyfter han vikten av att "förstärka" demokratin, men givetvis utan att yppa ett ljud om sin egen privata ingång, modell svängdörr, till små plågade länders högsta höns, en dörr som tillåter Åslund att just kringgå demokratisk ordning och försvaga dito.

I egenskap som "rådgivare" låter han andra besluta och genomdriva sina egna och tankesmedjans perverterade önskningar, vartefter han tvår sina händer.  En klassisk neoliberal arbetsmetod, till för att komma undan ansvar och rampljus, sådant som får vita män att svettas ymnigt på överläppen.

I en debattartikel från 2011 skrev han om de baltiska länderna:

Den positiva överraskningen är att bara två år senare hade krisen i området avtagit. Hur kunde den lösas så snabbt?

Genom att fylla människor upp och förbi gomseglet med lögner, tvinga på stater åtgärder som leder till massarbetslöshet, och låta resterande få sina redan usla löner sänkta med i genomsnitt 26%, skapa så stor misär att en stor del av den arbetsföra befolkning flyr landet, och efterlämnar sina barn hos (i bästa fall) släktingar och barnhem. (Det sista är egentligen dåligt, det hade varit bättre om de flyende vuxna hade tagit med barnen, det hade sänkt kostnaderna ytterligare, men länderna som Sverige sätter stopp för sådana excesser, barnen tillåts tyvärr inte förvärvsarbeta). Sedan låter man en liten grädda av privata intressenter successivt ta över både det gemensamma och enskilda tillgångar. Ooh la la! och krisen är löst, lika enkelt som att tömma utedasstunnan i dricksvattenbrunnen. Visst, vattnet är brunt, luktar illa och är otjänligt, men det mesta av skiten är löst.

Arbetslösheten har sjunkit från 20,7% till 13,5%, en arbetslinjesuccé åstadkommen genom att 10% lämnat landet, och (jämfört med andra krisande euro-länder) en fenomenal lillväxt tillväxt (mätt från sumpmarksnivå). I utbyte mot att ha fått en fantastisk utländsk (svensk) banksektor, som strongt bidragit till deras massiva skuldkris, har de fått äran att producera varor och tjänster åt oss och andra länder till extra lågt pris.
Och kvittot på att schwedentrunk economics fungerar, fick man när IMF bossen Christine Lagarde lyfte på häcken och flög privatjet till Riga för att partaja med det jublande folket neoliberaler.

“We are here today to celebrate your achievements, but also to make sure that you can build on this success as you look to the future”

 Christine Lagarde

Idag, en bok senare, författad tillsammans med Lettlands Premiärminister Valdis Dombrovskis, om hur de tillsammans hjältemodigt "löste krisen", är Åslund återigen ute och ännu mer tvärsäkert påstår att hans beska recept är gott, att andra länder måste förmås att lära sig uppskatta annat än ost, vin och sötsaker, speciellt Grekland.
Nu när den nyliberale fuskprofessors lägger ut orden, blir Greklands åtstramningar nära nog till ett överflöd av ohälsosamt stimuli, ett knark av värsta sort. Så det omtänksamma tipset från coach Åslund blir: avgiftning genom extra kraftiga tag på ännu större skruvstycken, så att man en gång för alla klämmer den obehagliga protestmusten ur greken, såsom man gjorde med människorna i de baltiska länderna.

För att få till en Stryparn II, så att Christine Lagarde kan få festa loss med grekiska folket regeringen,  krävs förmodligen mer än att 10% av den arbetsföra befolkningen drar till andra länder, i hopp om att hitta sätt att överleva, om vi utgår ifrån soppan Åslund vill tillreda. Och med tanke på storleken på den grekiska befolkningen lär en sådan massflykt märkas i omvärlden.

Frågan är förstås vartåt de skall dra. Till föregångslandet Lettland? Där skriker de säkert efter arbetskraft, de med sin fantastiska tillväxt, sina frodiga livskraftiga företag, som slukat deras egen arbetslöshet, så att den hamnat på utomordentligt låga 13,5% (+ de 10% utomlands…host host).

När sedan alla länder "måste" lösa sina kriser på Åslundskt sätt, för att få uppleva den baltiska yran,  krävs förstås att de enorma överskotten på arbetskraft skickas någon annanstans. Blir väl att skeppa dem ut i rymden. Kanske kan Åslund, på svenskbruten ryska, förhandla till ett paketpris på enkelresor med Putin. Annars får han väl vända sig till NASA, fast där sparar man ju för fullt…förbannade underskott…

Tack vare bulvanmetoden kan "rådgivare" som Åslund helt slippa undan ansvar och fortsätta sitt hejdukande lite här och var. Behöver han en syndabock, är det bara att peka på politiker, (som förvisso är gravt medskyldig men inte allena) och hävda att de inte till fullo eller på rätt sätt genomfört det hela (Grekland).

 Funkar inte det, återstår flyktvägen att ansvarig för de horribla besluten och resultaten inte formellt är de allom välmenande rådgivarna, utan politikerna.  Fast dithän lär det aldrig gå. Ingen har hittills ställt Åslund mot väggen, ingen kommer förmodligen heller att göra det, främst för att mannen notorisk använder sig av envägskommunikation, ytterligare ett verktyg till för att slippa ansvar, som varje slipad neoliberal-bulvanist förstår att hantera.

På ett seminarie arrangerat av Jarl Hjalmarson Stiftelsen, en till Moderaterna närstående organisation, menade Anders Åslund:

  att det gäller för politikerna att förklara att de lider med folket.

 Är det i utrymmet mellan raderna och orden, där inget står eller kan höras, i den totala tystnaden, Anders Åslund manifesterar sitt lidande med folket? Knappast. Turligt nog är han själv inte politiker, och slipper ägna sig åt skitgöra som att fejka medlidande. 
 
Kan människor känna en slags nationell stolthet till enskilda individers framgångar, duktigt bolljagande, eller höghoppande i hockeyfrilla, så borde det kanske vara möjligt att också känna en nationell skam över vad vissa individer bulvanvägen åstadkommer mot hela länders befolkningar.  Man kan ju hoppas, men tills dess fortgår charaden, där politiker  kommer och går, och de bedrövliga rådgivarna, som Anders Åslund, består.