Att valcirkusen sparkat igång märks lite här och var. Ett exempel på det är en kolumn i SvD med rubriken Tala klarspråk om arbetslösheten. Bakom texten står Andreas Bergh, docent och välfärdsforskare vid Institutet för Näringslivsforskning och Ekonomihögskolan i Lund.
Den svenska arbetslösheten är ungefär 8 procent, men genomsnittet döljer stor variation mellan olika grupper. Bland friska, vuxna, välutbildade och välförankrade i samhället är problemet marginellt. Bland utlandsfödda, ungdomar och många med hälsoproblem är det mycket större.
Så går det till att göra en Reinfeldt, för att få siffrorna på den massiva massarbetslösheten att framstå som mindre oaptitlig, åtminstone inför de som kan förväntas läsa texten. Kvar finns en outbildad sjuk pöbel, som inte kan anställas till vettigt pris. De kan ju ingenting, är sjuka, oerfarna och oförankrade i samhället. Att gruppen arbetslösa inte tidigare heller främst bestod av friska, vuxna, välutbildade och välförankrade, men ändå varit betydligt mindre, spelar ingen roll för denna
välfärdsforskare.
Dessa skillnader signalerar tydligt att arbetsmarknaden inte fungerar som den ska.
Den måste väl då ha fungerat åtskilligt bättre tidigare, när arbetslösheten var lägre, och kanske värt att titta på vad som skiljer nu från då, eller? Näe, det är inget som denne välfärdsforskare orkar befattar sig med.

Finans- och penningpolitik är emellertid numera mycket ineffektiva åtgärder mot arbetslösheten. Visst är det en tilltalande tanke att om Riksbanken bara kunde få ner räntorna ännu mer, skulle arbetslösheten ge med sig. Men inte ens de fränaste kritikerna av Riksbankens räntor menar att detta skulle sänka arbetslösheten mer än marginellt. 
Här sätts i det närmsta likhetstecken mellan Riksbankens räntesänkningar (som mycket riktigt är ett extremt trubbigt verktyg) och direkta efterfrågestimulanser. Båda påstås vara MYCKET ineffektiva, för att i nästa andetag motvilligt ge den senare makroåtgärden något mer kredit, men inte utan att skapa ett konstigt undantag för Sverige.
När det gäller efterfrågestimulanser är det förvisso riktigt att arbetslöshet delvis beror på minskad efterfrågan, men inte i Sverige, utan i andra länder! Våra handelspartners är skuldtyngda och efterfrågar inte svensk export som de gjorde förr. Det rår vi inte på med svensk finanspolitik. 

Bergh verkar inte förstå att vår ekonomi till stor del är beroende av vår inhemska ekonomi och dess efterfrågan. Det är den som faktiskt håller igång många av hjulen och jobben med dithörande inkomster, när omvärlden sviktar. Det kunde man se när krisen slog till 2008, när exportindustrin tvärbromsade.  Dessutom tycks han underligt nog tro att efterfrågestimulanser bara kan riktas mot exportindustrin. 

Direkta statliga jobbskapande åtgärder, t.ex. riktade statsbidrag till att anställa fler inom skola, vård, omsorg,  är detsamma som efterfrågestimulans, som i ett svep SKAPAR jobb, och som dessutom leder till ökad efterfrågan i den privata sektor, eftersom människors löner, spenderas i den privata sektorn. Det är åtgärd riktad mot den inhemska ekonomin.

Vidare verkar Bergh tro att export direkt betalar vår välfärd. Men export är en kostnad för ett land, import en intäkt, dvs export betalar för import. Om man år ut och in har ett stort handelsöverskott, så producerar man varor och tjänster, inte åt det egna landets invånare, utan åt andra länders invånare. För att ett lands invånare skall kunna ha någon glädje av exporten, förutom då de arbetstillfällen det ger, måste den växlas in mot import eller att vinsterna realt återinvesteras i Sverige. Men återinvesteringarna är inte i närheten av att följa vinsterna inom exportindustrin. Och då återstår bara att komma till rätta med bytesbalansen, annars dräneras resurser.
Sverige har haft låga räntor och stigande reallöner under lång tid. De senaste åren har alla arbetande dessutom fått stora skattesänkningar. Hjulen snurrar. Efterfrågan finns.
Och ingen "entreprenör" vill slå mynt av den efterfrågan?
Varför kommer då inte jobben? Ett svar är att vi alla – i form av stat, kommun, fack och arbetsgivare – har bestämt att vissa jobb som efterfrågas inte ska få skapas.
Knappast. Man menar snarare att inte vilka skitlöner som helst skall få råda och pressa ner löner allmänt, eftersom det i sin tur förstör den aggregerade efterfrågan, som när den förstörs innebär ännu färre jobb och företag.  Lönesänkningar är en åtgärd ämnad för att stärka exportsektorns konkurrenskraft. Sälja mackor på tåg sena kvällar och nätter eller glass på stranden tillhör inte den sektorn annat än ytterst marginellt, förutsatt att mackor och glass säljs till turister i Sverige.
Vi har gjort arbetskraft dyrare på helger och kvällar. Det gör att många verksamheter har stängt trots att efterfrågan är hög. Runt om i Sverige körs tåg utan att det säljs vare sig mackor, kaffe eller tidningar. I parker, på stränder och i städer råder en slående avsaknad av ambulerande försäljare. På många håll delas posten inte längre ut i lägenhetens brevlåda. Bilar tvättas av maskiner, inte av människor.  Svenska snabbmatställen tycks konstant underbemannade. Listan kan göras lång.
 Hög efterfrågan på varor och tjänster men ändå håller man stängt? Lönerna är för höga enligt Bergh. Då får man förmoda att priserna också är för höga, och för höga priser leder till mindre efterfrågan, vilket är raka motsatsen till vad Bergh påstår, nämligen att efterfrågan finns.

Men nu har ju Bergh en väldigt udda syn på detta med efterfrågan, vilket förmodligen kan härledas till något neoklassisk fantasifoster. Det räcker alltså med att påstå att efterfrågan finns, men att varor/tjänster inte bjuds ut för tillfället, pga för höga löner, och beviset för att det är så är att det inte finns några varor/tjänster att köpa, och så var cirkeln sluten.

Efterfrågan på gratis varor och tjänster torde vara enorm, bara någon är villig att betala för att arbeta. Bärplockare från utlandet visar vägen till entreprenöriell framgång. Arbete har ju bärplockarna bevisligen, betalat för att utföra det också.

De  tilltänkta att tillhandahåller tjänster, som att sälja mackor, kaffe, tidningar, bilhandtvätt kommer förstås inte ha råd att kunna efterfråga det de själva utför eller säljer. Glädjen att få en skitlön som inte räcker, måste väl ändå vara nog. De tillhör ju inte de friska, vuxna, välutbildade och välförankrade i samhället, det måste de ju förstå…

Det är också slående att Bergh inte alls tar upp den enorma privata skuldsättningen i Sverige. Som om den inte påverkar efterfrågan, genom att en stor del av lönen går till räntebetalningar och amorteringar. Amorteringskravet och kontantinsats har dessutom ökat vid bostadsköp, vilket innebär att de summorna är pengar ut ur ekonomin. Något att ha i huvudet när Bergh på nyliberalt maner -isolerat- pratar om reallöneökningar; hur stora är de ökningarna i förhållande till t.ex. småhuspriserna ökning sedan 1995?  Småhuspriserna har i Sverige stigit med 127% sedan 1995!!
 Varför har vi gjort det så svårt för dessa typer av jobb att uppstå? Den som verkligen vill göra något åt arbetslösheten börjar lämpligen med att ställa sig just den frågan.
Svaret är enkelt. Vi har alldeles för många ekonomer, docenter och forskare, ekonomijournalister, politiker, för att inte tala om alla clowner inom Svenskt Näringsliv, som inte förstår det mest grundläggande inom makroekonomi.