Ingenting, om man gör som Vattenfall och Maud Olofsson.
Ingenting är också nyckelordet till varför Vattenfall gav bort 40 miljarder i utbyte mot ingenting, ty Maud Olofsson säger idag att hon inte samtyckte med styrelsen i Vattenfall, men valde som ansvarig minister att göra
ingenting. Det viktigaste för nyliberalen Maud var att hon fick välja…att göra ingenting.
Det
ingenting man vid köp av ett holländskt bolag betalade 40 miljarder extra för, kallades för goodwill. Goodwill är sådant immateriellt ting som snabbt kan bli till badwill, när någon får för sig att lyfta på en sten eller två knutna till stora affärer. Percy Barnevik vet.
Under sin tid som VD på ASEA och ABB blåste Percy (och öfvre underhuggare) upp bolagens räkenskaper, genom allehanda trixande med affärer, så att de genererade enorma vinster under flera år. I det ingick (under det glada 90-talet, krisen borträknad) köpet av amerikanska Combustion Engeneering, som var allmänt känt för att ha använt mängder med asbest i sina produkter under 60- och 70-talet, vilket föranlett hundratusentals tidigare arbetare att rättmätigt stämma bolaget på flera miljarder dollar. Men det var inget som bekymrade Barnevik. En god idé är en god idé och gapiga asbestskadade arbetare kommer ingen lyssna på, tänkte Percy, vilket ledde till att miljarddollarkraven i skadestånd så småningom hamnade i ABB:s knä.
Man skulle kunna tro att det sistnämnda var skälet till att Barnevik fick sparken, men så var det inte. Vad bryr sig väl en Wallenbergare om asbestskadade människor, när det visar sig att de enorma vinsterna, som de själva tagit del av, är byggda på vilseledande bokföring. Bokföringsmyglet, som gynnat Wallenberg, blev alltså skälet till varför Percy fick sparken, enligt Wallenberg,
Som tack för väl utfört arbete betalades 1996 en engångssumma på 901 miljoner kronor ut till Percy. Men säg den glädje som varar. ABB:s ekonomiska bekymmer fortsatte, och Percys fjuttpension blev föremål för den nya ABB-lednings lystna blickar. Det hela slutade i att Percy 2002 betalade tillbaka 548 miljoner och behöll resterande 353 miljoner kronor plus all ränta och spekulationsvinster den nära nog miljarden kunnat leverera under de 6 år Percy hade tillgång till den.
Tittar man isolerat på sänkningen, från 901 miljoner till 353 miljoner, är det en sänkning ner till fattigpensionsnivå, räknat i procent, vilket vi fått lära oss av alla med prefixet
ny eller
neo att man selektivt skall göra, när man har med de högre stånden att göra.
Det var rätt mycket hallaballo kring Percy-affären i media när det begav sig.
Idag 2013 kan man konstatera att 40 miljarder ut ur landet, till ingenting, som bäst genererar en axelryckning i media.
Att det inte ger någon reaktion alls hos Skattebetalarnas förenings Slöseriombudsman Martin Borg, kan alltid skyllas på att medlen inte tekniskt sett är skattemedel. Dessutom är ett företag, som tar ut ett överuttag på 40 miljarder kronor i köpkraft från sina kunder, och skickar miljarderna ut ur landet till ingenting, mycket finare än fula staten, som stjäl köpkraften och kallar stölden för skatt, för att elakt och ohederligt använda medlen till bibliotek, simhallar, sporthallar och annat dumt inom den reala ekonomin inom landets gränser.
Ja, sedan spelar det förstås det roll att ansvaret för Vattenfalls 40-miljarderrullning ytterst hamnar hos den moderata statsministern.