Det måste firas!

Månader in i 2016 får vi reda på att offentliga finanserna var i balans 2015.  Givetvis känner vi nu retroaktivt att 2015 satt som en smäck, fast vi inte upplevde det då. Tack vare denna balans är framtiden säkrad. Nu blir det tårta och ballonger och hattar i luften.
Heja Sverige friskt humör, det är balanserad budget som susen gör!

Otakt och falsksång ger tidens melodi

 Magdalena Andersson verkar fortsatt vilja vara lika kompetent som Anders Borg. Varför man skulle vilja det är en gåta.  Kanske är det fåfängan som driver henne,  hoppet att få titeln Europas eller världens bästa finansminister, som delas ut av pseudovetenskapliga till neoliberalism bundna ekonomitidskrifter såsom Financial Times.

-En medveten underskottspolitik vore oansvarig, säger hon. Tilliten till att ingen med tillräcklig makt kommer att granska uttalandet är förstås mycket stor, just därför vågar hon fortsatt säga det.

Vad hon egentligen ger uttryck för är den neoliberala ideologiska falsksynen som vill få statens till att vara tärande när den allokerar tillgängliga verkliga resurser baserat på människors behov, men allt mindre tärande ju mer den aktivt omfördelar makten över resurser till allt färre privata intressenter, intressenter som inte lyder under demokratisk kontroll, än mindre dess insyn.

För att få ihop det krävs ett grundantagande man helst sopar under mattan, att realt värdeskapande  -genom att utföra någon form av arbete- bara kan ske genom det privata näringslivets försorg, vilket ger den uppenbara följden att en sjuksköterska på Capios S:t Görans sjukhus skapar värde emedan en sjuksköterska Karolinska universitetssjukhuset inte gör det. Menar man att båda sjuksköterskorna skapar värde faller tramset att offentliga jobb är tärande, dvs en kostnad.

En annan viktig ingrediens i soppan att få människor att tro att det är det privata näringslivet som finansierar offentlig sektors jobb, är att hävda att marknadsaktörerna sätter priset, och genom det ges värdet på arbete som "kan anses vara värt något", samtidigt som man inte räknar staten som en aktör på marknaden, trots att den är enorm oavsett hur den fördelar välståndet.

Att utelämna staten som aktör på marknaden är medvetet, för att kunna måla upp bilden av ett privat näringsliv som egenhändiga skapare och prissättare av de värden som uppstår vid arbete. Hur det statliga betalmedlet, som privat näringsliv mer än gärna använder sig av på denna marknad överhuvudtaget kan hamna i marknadsaktörernas händer, finns inte alls med i bilden.

 I själva verket är staten både stor aktör på marknaden och prissättare på en mängd områden och skulle därför kunna sätta ett för mottagarna fungerande pris på allt tänkbart värdeskapande som ofrivilligt arbetslösa kan tänkas erbjuda, istället som idag sätta ett uselt pris på något som i sig inte skapar värde, där den enskilde nedvärderas och passiviseras,  alternativt ska utföra värdeskapande arbete under falsk flagg, dvs inte får det pris andra får för liknande arbete för att statens representanter valt att etikettera det som arbetsmarknadsåtgärd istället för riktigt arbete.

Man får väl förmoda att Magdalena Andersson håller med om att en människa som i någon mening utför ett arbete, skapar värde genom sitt utförda arbete. Om hon inte gör det har hon att förklara varför så inte är fallet.

Håller hon med har hon att svara på varför det då skulle vara mer ekonomiskt ansvarigt att låta människor som vill arbeta istället vara arbetslösa. Vad är det i själva arbetslöshetsutövningen som gör den mer realt värdeskapande än det som uppstår genom någon form av arbete, hur litet det än är?

Hon har då också att förklara varför sociala påfrestningar och medföljande negativa hälsoeffekter som ofrivillig arbetslöshet skapar kan bidra mer till ekonomiskt hållbar ekonomi än de effekter som uppstår av att ofrivilligt arbetslösa tillåts utföra någon form av arbete.  Hur hjälper dessa, genom arbetslöshet skapade men verkliga problem, till att skapa trovärdighet för som hon säger "de ekonomiska frågorna"?

 Och om denna "ekonomiska trovärdighet" är så mycket viktigare än människors direkta levnadsvillkor -i verkligheten idag- har hon att förklara både varför trovärdigheten är viktigare och varför just vissa människor skall betala ett in på skinnet verkligt pris för att upprätthålla denna "ekonomiska trovärdighet" medan andra slipper.

Om underskott är så fruktansvärt oansvarigt som Magdalena Andersson verkar mena, så var större delen av 1900-talets andra hälft och den välståndsökning som skedde brett bland människor genom statliga initiativ, oansvarigt så in i helvete!

 Varenda människa, inte minst socialdemokrater, som har kopplingar bakåt i tiden till alla dessa tidigare statliga satsningar, som gjordes möjliga genom massiva underskott år ut och år in, är utifrån  hennes påståenden i så fall frukten av ett enormt ansvarslöst statligt handlande. Socialdemokratiskt sådant. 

Den neoliberala allmänna och uttömmande universalrepliken på allt detta blir förstås -Jag håller inte med.

Akta rygg! Knivhuggarsossar är i farten igen

I en tid då man vis av erfarenheten vet att man inte kan lita på att andra partier kommer följa praxis, återstår att köra efter eget huvud.
Det gjorde Socialdemokraterna och Miljöpartiet i Region Skåne och lyckades få igenom sin budget, trots att SD innehar vågmästarroll.

Vid omröstning där budgetar ställs mot varandra, ställdes vid första omgången Alliansens budget mot SD:s varvid S+MP röstade för SD:s budget, för att få bort Alliansens budget.

Därefter ställdes SD:s budget mot V:s.  S+MP röstade då för V:s budget och SD:s budget förpassades omedelbart till soptunnan.

Sist ställdes V:s budget mot S+MP:s budget varvid Alliansen och SD la ner sina röster vilket ledde till att S+MP:s budget gick igenom. Varken SD eller Alliansen kunde ju tänka sig rösta på V:s budget för att fälla S+MP:s budget.

Vad som skett, i handling, är alltså att S+Mp vid ETT tillfälle tryckt på JA-knappen och kort därefter tryckt på NEJ-knappen gällande SD:s budget, av taktiska skäl.
Inget samarbete, inga överenskommelser, bara en knapptryckning på JA, därefter NEJ för att sopa SD av banan.

Detta försöker man nu i media, SVT:s Sydnytt och andra skånska borgerliga tidningar,  med ypperlig hjälp av illojala läckande sossetomtar, blåsa upp till att vara i det närmsta ett samarbete med SD, att döma av de hysteriska övertonerna.

Den finaste av finaste moral hindrar vissa sossar att ens tänka tanken att trycka på en JA-knapp en styck gång, trots att de skulle få trycka på en NEJ-knapp i samma fråga och på så sätt tvåla till det parti de absolut inte vill ha att göra med.


Att bli nedkletad genom association via handlingen knapptryckning JA är tydligen en börda för tung att bära. Hur dessa figurer klarar av att vara i samma rum, gnida sina skinkor på samma stolar, gå på samma mugg och korridorer som SD:s representanter i Region Skåne gör, kan man undra. Har de några piller mot det?

Istället lämnade dessa moralens väktare sina partikamrater i sticket. Ersättare tvangs ringas in bums, samtidigt som de moraliskt högtstående sossarna ringde partihögkvarterets folk i Stockholm,  för att få hjälp att bygga upp momentum starkt nog att skapa opinion och misstroende mot sina egna partikamrater som lyckades få igenom S+Mp budgeten, trots ett SD med vågmästarroll och en opålitlig Allians. Och där fanns förstås Carin Jämtin till förfogande, villig som få att dra kniv. Sicket jävla folk det finns inom S…

Och I Sydnytt bjuds statsvetare in för att "analysera", och en politisk kommentator från "oberoende liberala" Sydsvenskan får sitta och bre ut sig,  för att försöka hälla bränsle på elden som är inte vill ta sig.
 
Den "oberoende liberalen" tycker det är sååå synd att de politiska sakfrågorna nu får stå tillbaka och istället handlar allt om detta. Att hon själv är direkt del i att just låta bli att lyfta sakfrågorna genom sin medverkan och sina kommentarer, det tycks hon inte alls förstå.
Hon klarar inte ens av hålla sig till sakförhållandet i denna skitsak, dvs att S+MP de facto röstade för MEN också mot.

Om och om igen lyfts istället att S+MP röstade för SD:s budget, helt taget ur kontexten, för att just kunna låta bli att lyfta de politiska sakfrågorna, dvs budgetens innehåll, som jämfört med Alliansens är en klar förbättring, trots att regionen är bakbunden till vad staten väljer att göra.

Hur de illojala backstabbersossetomtar egentligen tänker är en gåta. I deras huvuden är det bättre att deras egen budget faller och att de därigenom inte uppnår ett smack än att trycka på en JA-knapp och därefter en NEJ-knapp. Snacka om att ha noll koll på prioriteringarna.

SL + sl > 0

Inom kommersiell film, musik och litteratur är det inte ovanligt att somliga inom produktionsapparaten (förutom själva grundupphovsmakaren) får del av kakan inte bara genom lön utan även via royalty. Det är en modell tämligen fri från neoliberal kritik, och som sådan får förmodas lyda under rationella principer.

Så rationellt och utan omsvep borde människor på arbetsplatser, där ledningen t.ex. fått för sig att automatisera eller flytta produktion, och där arbetaren ofta under lång tid skapat det mervärde som tarvas för att ha råd med automatiseringen/flytten, kräva att man som viktig bidragsgivare till förändringarna också ska ha royalty för sin insats, istället för att ersättas med arbetslöshet och kraftig inkomstminskning. I hur många år royalty skall falla ut kan man t.ex. låta musikbranschens vara måttstock.

Inom en lukrativ rörelse skulle royaltyn kunna falla väl ut till de som sett sina jobb försvinna. Den kan de välja att spara, konsumera eller ingetdera. Någon större påverkan på ekonomin har det inte, om man frågar en neoklassiskt skolad ekonom, dvs en expert.

Investera kan de också göra, helst i redan befintliga bolag på börsen, eller i ett nytt företag som inte konkurrerar med det gamla man arbetade på. Konkurrens blir då illojalitet och ogillas. Nätpokersajt, SMS-låneverksamhet o.d. fungerar utmärkt, och kan ge ringar på ytan för tv-reklammakare att surfa på.

 Investerar man sin royalty i ett "ny" verksamhet, där man gör samma sak som man gjorde tidigare, kan det bara ske inom offentligt finansierad verksamhet. Illojalitetogillandet gäller inte här och man investerar främst av goda moraliska skäl, för att hindra offentligt slöseri.  Privat slöseri är bättre eftersom det sker av fri vilja.

Som ägare inser man snabbt att royalty till mervärdesproducenterna äter av ägarvinsten. Ett slöseri med ägarvinst uppstår (SL). Eftersom man inte kan anta att mervärdesproducenterna kommer använda sin royalty på mest effektivt sätt, uppstår även där ett slöseri (sl) vilket adderar till det aggregerade slöseriet.

Att det är så kan vi se här:
SL + sl > 0  
 Ur detta kan vi utläsa att pengar försvinner in i svarta hål för att aldrig mer återses.

 Sådana svarta hål ska inte förväxlas med att flytta pengar till Luxemburg för att undslippa skatt. Det senare ger kontorsarbetande luxemburgare inom bank- och finanssektorn provisionsbaserad lön i utbyte mot sitt slit. Luxemburg och telemarketingföretag visar att provisionsbaserad lön och Luxemburg är det som fungerar bäst i dagens globaliserade värld.

Alternative für Deutschland

Ett nytt högerparti AfD har seglat upp i Tyskland.  Partiets hjärtefrågor är som sig brukar när högerpartier snabbt vill få röster,  att skylla på invandrare, vilket fungerar utmärkt när människor känner att deras nutid och framtidsutsikter känns sunkiga.

Men det som skiljer AfD från andra högerpopulistiska partier är deras ekonomiska syn, där man förespråkar fiskala åtgärder och att Tyskland skippar euron och återgår till sin egen suveräna valuta.
 Kombinationen fiskala åtgärder/egen valuta tillsammans med att beskylla en viss grupp människor för att "kosta" en himla massa och mena att man därför inte har råd med sina egna purtyskar, kan bli ett mycket effektivt sätt att erövra inflytande och makt, samtidigt som alla andra partier fortsatt tror att neoliberalt framkallade ekonomiska kristider är ett slags naturligt oundvikligt tillstånd, som man får leva med och bara kan stålbada sig ur.

Ett AfD med stort nog inflytande att kunna genomföra offentliga satsningar, med direkt verklig påverkan på ekonomin, skulle i ett sådant läge kunna komma elda på en låtsaskausal koppling mellan kostnad och en viss grupp människor, emedan människor som röstar på AfD tycker sig få både svar och bevis för att en minskning av påstått kostsamma människor fungerar, trots att det egentligen är offentliga satsningar befriat från statsfinansiella begränsningar som skapar förbättringen.

Andra partier kan förstås försöka ta efter och också förespråka fiskala åtgärder och egen tysk valuta för att uppnå större handlingsfrihet, men de kan komma få en enorm uppförsbacke om AfD växer sig stora och ensamt tillåtits ha den lösningen. AfD kommer i ett sådant läge sitta på den ack så viktiga inramningen av problem och lösning. Och sådant är svårt att rå på då människor tenderar att gilla enkla förklaringsmodeller före längre resonemang, oavsett hur rätt och riktiga de än är.

Med allmänhetens politiska minne som om det vore en produkt från DuPont, skulle ett SD kunna byta sin nuvarande nyliberala ekonomiska hållning till att mer likna AfD:s. Något utträde ur euron behövs ju inte för svenskt vidkommande. Sedan kan andra partier stå där och undra vad som hände.

Svammelkuseprofessor brer ut sig i Lördagsintervjun

John Hassler. Lägg inte det namnet på minnet…annat än som framtida referens för hur klåparaktiga professorer i makroekonomi tilläts vara 2014.

Att döma av Ekots Lördagsintervju har professorn gått i samma floskelskola som Alliansen och nuvarande finansminister.  Ur käften stänktes ut att de offentliga finanserna är i god ordning, att det inte existerar en bobubbla som krascha,  men vi kan inte vara säkra, att ladorna inte är tomma men att  flödet ut ur ladorna är för stort.

Metaforen om att ladorna är tomma tyckte han för övrigt var dålig. Fast den om ladorna är fulla eller hans egna variant att flödet ut ur ladorna är för stort är också i paritet med mycket skit, medvetet valda som de är, ämnade att leda tanken fel.

Ur truten pån' kom också att -det ekonomin kan producera i ett normalläge är lite lägre än vad vi trodde.
Vad normalläget ligger på för nivå och vad detta normala innebär för landets invånare får vi inte veta. Professorn tycks mena att normalläget kan infinna sig samtidigt som överbeskattningen (överskottsmålet) uppnås tillsammans med en bibehållen eller ökande massarbetslöshet. Människor som tvingats till arbetslöshet är som mest effektiva om de förblir arbetslösa i denna ekonomiska skola, annars skulle ju inte ett normalläge kunna infinna sig. Det är stabilt som Dr Alban skulle ha sagt.

-Varför så upprörd över att man inte anser sig kunna uppnå överskottsmålet?
 -Om man man inte följer överskottsmålet så kan en ny politisk kultur eller norm uppstå, att det inte är så noggrant att följa de mål man satt upp.
 Ja de neoliberala idéerna och neoklassiska teorierna kan ju snabbt falla i glömska, om staten tydligt börjar satsa brett på invånarna. Vore ju förfärligt om gemene man skulle få klart för sig att nuvarande ekonomisk ordning, som haft flera decennier på sig att visa sin förträfflighet, misslyckats med att åstadkomma ett någorlunda fungerande samhälle för alla.

-Den norm vi haft tills nu är; ska vi ha utgifter måste vi ha skatter och den betalas av vanligt folk och vi måste betala dem nu och vi kan inte betala dem i framtiden. Den normen den är väldigt viktig att slå vakt om. 
 Luktar Ricardiansk ekvivalens lång väg, ett trams som smulats sönder och samman så många gånger.  Hota med  att "våra barn kommer att få betala för att vi kör med underskott" går hem i stugorna, vilket gör det än mer skamligt. Men det lever alltjämt vidare som "ekonomisk vetenskap" bland professorer i makroekonomi 2014 och tillåts rapas upp i nationell etermedia med anspråk på fördjupning, utan minsta mothugg.

I professor Hasslers skeva värld är överbeskattning till ingenting något bra, ty skatten som bums blir till ingenting annat än siffrorna i kolumner, kan enligt hans tro sparas och representerar då ett verkligt välstånd som kan tas ut i framtiden.  Det är samma tro som säger att barnen i framtiden kommer vara skuldsatta för att man investerade, utbildade, forskade och lät människor som ville arbeta i dåtiden göra det för mycket.

Verkligt välstånd kan man förstås inte spara in i framtiden, lika lite som framtida generationer kan ha en skuld på tidigare skapat verkligt välstånd. Vad man kan göra är att förbereda för ett framtida välstånd. Det kräver verkliga insatser i nuet, där de som lever i det nuet själva själva skapar och nyttjar välståndet. Välståndet är ett flöde och inte en ansamling man lätt kan fylla på eller spara.


-Nuvarande regering menar att Alliansen var överoptimistisk gällande att nå överskottsmålet, och att de visste att de aldrig skulle kunna uppnå det. 
-Man kan inte veta om man kommer uppnå överskottsmålet, men det är ändå att viktigt göra den utfästelsen, vilket Alliansen till slut gjorde.  
-Men det säger ju den nuvarande finansministern också. 
-Vi menar; Ett nödvändigt villkor för att man ska kunna säga att överskottsmålet är uppfyllt, det är att man siktar på och åtar sig att komma tillbaka till överskott på åtminstone 1 procent när konjunkturläget är tillbaks i det normala.  Annars bryter man överskottsmålet.
Det viktiga är alltså att politiker oavsett politisk hemvist lovar offentligt att man ska vara tillbaka till överskott på 1 procent när man tror att konjunkturen befinner sig i ett normalt läge. Ingen kan förstås veta var det där normala ligger på för nivå eller när det infinner sig, men sådant har aldrig bekymrat en neoklassisk professor i makroekonomi.

-Varför är det så otroligt viktigt att hålla fast vid överskottsmålet? 
-Det är det för att när vi tittar oss omkring i historien och på andra länder, så ser vi en tendens att det är jobbigt att komma ihåg att vi måste också betala för dom utgifter som vi har.
Visst med Ricardo här och Reinhart & Rogoffs "This time is different"  där,  kan man säkert få för sig sådana dumheter.

-Det är lätt att vara lite överoptimist , vi kan betala det där senare… och då får vi alldeles för stora skulder i offentlig sektor förr eller senare och de (skulderna) leder då till att vi inte kan klara de åtaganden offentliga sektorn behöver göra när det verkligen smäller till och kanske kommer i en situation som många europeiska länder gjort, när arbetslöshetsersättningar behövs som bäst drar vi bort dem. När det verkligen behövs folk i offentlig sektor måste vi avskeda dem, och i den situationen vill vi inte hamna i.
 Denna professor i makroekonomi förstår verkligen inte skillnaden i policyutrymme som Sveriges suveräna flytande valuta ger kontra krisande euroländerna som är användare av vad som kan ses som en extern valuta med fast växelkurs och alla dess strikta begränsningar.
Och förresten på vilken nivå kan en för stor skuldsättning sägas ligga för ett land som Sverige, där skuldsättnings sker i den egna valutan?  På Japans nivå?  Deras upplåning i egen valuta har pågått i decennier utan att det farliga "förr eller senare" inträtt än. Men det är klart,  "förr eller senare" kan man hävda så länge det behövs.

-När skall man satsa om det inte ska ske idag?
- Vi har ett betydande underskott så där ser jag inget stort argument för att spendera mer pengar av konjunkturskäl.
Märkligt svar. Underskott innebär inte per automation att statlig satsning sker. Ett underskott kan t.ex. öka kraftigt av att man försöker dra ner på statens utgifter, vilket både sänker efterfrågan och skatteintäkterna. 
 Professorn borde också ta sig en funderare på om arbetslösheten minskat kraftigt? Byggs det för fullt? Har vi kommit på allt vi kan tänkas sysselsätta oss med och inflationen samtidigt nått ohållbarhetens gräns?

-Hur snabbt ska man vara tillbaka till överskott enligt dig?
-Ett nödvändigt villkor är att man åtar sig att vara tillbaka på 1 procent när konjunkturen är tillbaks på normalläge, som vi aldrig kan veta exakt när det är.
 Normalläget vet man inte när det infinner sig. NAIRU-nivån som är kopplad till detta normalläge vet man inte heller var den ska ligga på för nivå förrän man långt efteråt bestämmer att den tidigare nivån låg på x procent. Och denna smörja ska ligga till grund för beslut för hur man skall styra ekonomin. Professor och "expert" och vips kan de komma undan med det.

Har du någon idé om hur de skal uppnå överskottsmålet?
- Det måste vara en politisk prioritering. Om man inte vill öka skatter måste det vara på utgiftssidan. 
Sänkta statliga utgifter innebär sänkt nettotillgång i privat sektor, vilket sänker efterfrågan samt ger sänkta statliga skatteintäkter. Allt detta måste ersättas på annat sätt. Men den viktiga frågan hur ställs aldrig.

John Hassler är förutom professor i makroekonomi och "expert" också ledamot för fusknobelpriset. För det uppdraget krävs inte mer än att man tycker och tror en massa i en viss politisk riktning. Och det gör han ju med bravur.

Ladorna är visst på väg att tömmas utomlands också…

Stadigt på väg nedåt sedan mars-april.

Vi lever i globaliserad värld. Den största ursäkten av dem alla för att inte göra något åt eländet. Istället väntar på att det ska ta fart, att förtroendet för ekonomin ska öka. Floskler upphöjt till ekonomisk vetenskap är bra grejer man får lära sig på Handelshögskolan.